EKH-header
Foto: Nicklas Mattsson

Nu är huggsexan igång

Publicerat av Carl Göransson

Nu trappas tonen upp inför avtalsrörelsen. Senast ut är Kommunal som hotar att spräcka LO:s samordning om inte undersköterskorna får mer än andra. Men det är inte bara Kommunal som är aktiva.

Många fackliga röster, framförallt med medlemmar inom den offentliga sektorn, höjer nu rösterna och strider för sina medlemmar. De berättar om varför just deras medlemmar ska prioriteras och vilka svårigheter vi medborgare kommer att få om inte just de får högre löneökningar än alla andra. Lärarnas strategi har varit framgångsrik. Många års systematiska arbete med att beskriva hur stora problem läraryrket har tillsammans med skolans försämrade PISA-resultat ger nu utdelning. 3 miljarder i statliga pengar riktade till lärarnas löner inspirerar nu socialsekreterare, undersköterskor och sjuksköterskor i kampen för att vara dem som ska få mer än alla andra.

Att det här är viktiga yrken är det inget som helst tvivel om. Men alla jobb som finns på arbetsmarknaden finns för att de behövs. Det gäller även yrkesgrupper som inte gör något väsen av sig i media. Löner kan inte sättas utifrån vilka som är mest missnöjda eller hur mycket pengar den fackliga organisationen kan satsa på lobbyverksamhet. Det kan inte heller sättas utifrån vem som kan åstadkomma mest skada vid en strejk. Det är andra förutsättningar som skapar utrymme för lönesättning i samhället. I grunden handlar det om vår samlade produktivitetstillväxt och vår internationella konkurrenskraft.

Löner sätts på ett marknadsmässigt sätt. Lönerna speglar tillgång och efterfrågan på kompetens. Men kollektivavtalen innebär begränsningar. Sannolikt skulle de lägsta lönerna för de minst kvalificerade vara lägre om de inte trycktes upp av avtalen. Men också lönespridningen skulle vara större om avtalen inte pressade samman lönestrukturen, både inom och mellan yrken och verksamheter. Det skapar två stora samhällsproblem. För det första innebär det att människor med låg egen produktivitet stängs ut från arbetsmarknaden. För det andra blir inte lönesättning det verktyg det skulle kunna vara för chefer att motivera och uppmuntra människor att utvecklas i sitt arbete. Något som skulle förbättra produktiviteten och skapa större utrymme för framtida löneutveckling.

Åtta av tio arbetstagare tjänar mellan 20 800 och 43 300 kronor i månaden. Det innebär att Sverige har EUs mest sammanpressade lönestruktur. Inom yrken är lönerna ännu mer sammanpressade.

Drygt 100 000 personer arbetar som undersköterskor i den kommunala äldrevården. Medellönen för dem är enligt SCB 25 600 kronor per månad. Hälften av dem har löner mellan 23 800 och 27 000. Lägstalönen enligt avtalet är knapp 18 100 för en person som är 19 år och saknar relevant utbildning. Hög tröskel och mycket liten lönekarriär erbjuds undersköterskorna.

När skillnaden i lön mellan den som är ny i yrket och den mångårigt erfarna kollegan som gör ett utmärkt arbete är liten finns två problem. Den erfarne är missnöjd med att erfarenheten betyder så lite, den nye är missnöjd med att se att framtiden i branschen har så lite att erbjuda i form av lönekarriär. Analysen är självklar! Det krävs större löneskillnader inom alla yrken så att utveckling, engagemang och bra jobb lönar sig. Undersköterskor i landsting och kommuner arbetar i en sektor som har en miljon anställda och en lönesumma som ligger runt 300 miljarder. Det kan rimligen inte vara brist på pengar som gör att lönestrukturen är så sammantryckt. Det torde istället vara den lönepolitik som Kommunal drivit när man genom krontalssatsningar istället tryckt ihop lönerna. Nu har Kommunal bytt fot och vill prioritera undersköterskorna. Det kräver en lönesättning som drar isär lönestrukturen igen, även för Kommunals medlemmar.

För ett företag gäller alltid att få den egna balansräkning att gå ihop. Klarar man inte konkurrensen och ekonomin försvinner företaget. Men inom offentlig skattefinansierad verksamhet är sambandet mellan pengar in och pengar ut otydligt. De organisationer på offentlig sektor som kräver mer än andra skickar räkningen till skattebetalarna. Även om Kommunal får med resten av LO på sina krav visar de kommunalekonomiska analyserna att det inte finns några ”mer” pengar. Vi riskerar bara att förstöra den svenska modellen. Det vinner ingen på.

Carl Göransson

Publicerad av Carl Göransson den 2015-09-15 - 15:18