ledare_kommunal2

Kommunal hycklar om löneproblem de själva skapat

Publicerat av Carl Göransson

Kommunals lönepolitik har medfört en sammanpressad lönestruktur där arbetstagarna inte får ersättning efter prestation. När Kommunal nu anklagar arbetsgivarna för strukturell lönediskriminering av kvinnor och kräver kraftiga löneökningar gör Kommunal inget annat än att skjuta ifrån sig ansvaret för problem man själva bidragit till att skapa.

En av de stora utmaningarna i avtalsrörelsen 2016 är fackliga krav från framför allt Kommunal på högre löneökningar i främst kommuner och landsting. Genom att kraven främst ställs på områden där kvinnor är i majoritet söker Kommunal legitimitet för sina krav, men de skilda förutsättningarna för lönebildningen mellan offentlig och privat sektor förbises helt.

Kommunals krav om högre löner rör egentligen två delvis olika problem. Det ena är fackets krav på högre lönehöjningar för grupper med lägre löner som städare och skolköksbiträden. Det andra rör vad man kallar värdediskriminerade yrken med mer kvalificerade arbetsuppgifter som domineras av kvinnor, exempelvis vissa undersköterskor.

Vad gäller det första området, yrken med lägre löner, bör de jämföras med hur det ser ut i andra länder. I Sverige har sådana yrken högre löner i relation till mer kvalificerade yrken än i något annat land i Europa. Medlingsinstitutet visade nyligen att spridningen mellan lönerna i Sverige är lägst i Europa. Att Sverige har Europas minsta löneskillnader visar sig inte minst vid jämförelser mellan de grupper som Kommunal pekar ut och andra grupper på arbetsmarknaden.

Det stora problemet med de förhållandevis höga lönerna inom yrken med enkla arbetsuppgifter är att jobb slås ut. Sverige, med de relativt sett högsta lönerna, har som ett resultat av det också lägst antal jobb i de här yrkena. Det har lett till att vi har en  onödigt  hög arbetslöshet i grupper som  skulle kunna komma in  på arbetsmarknaden via enklare arbeten. Det handlar om oerfarna unga personer, nyanlända invandrare och lågutbildade. Det är helt enkelt för trångt i porten till arbetsmarknaden för dessa grupper eftersom vi har unikt få av  vad många kallar för ”vardagsjobb”.

Hela denna problematik beskrivs mycket väl i Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport 2014, men som vanligt förnekas slutsatserna av LO som vägrar att ta till sig något som inte passar de förutbestämda uppfattningarna. Det som hos Kommunal låter som ett solidariskt ansvarstagande för lägre avlönade är därför i själva verket direkt osolidariskt med alla dem som hamnar utanför arbetsmarknaden. Men de är sällan medlemmar i facket. Därför går det att blunda för det utanförskap som är det största problemet på svensk arbetsmarknad. 

Den andra frågan, om lägre löner inom kommuner och landsting för mer kvalificerade yrken, beskrivs också som en strukturell lönediskriminering av kvinnor. Ett lägre löneläge inom kommuner och landsting där 80 procent av de anställda är kvinnor inbjuder till den tolkningen. Det är också riktigt att lönerna inom kommuner och landsting är ännu mer sammanpressade än i andra sektorer av arbetsmarknaden, men det är ingen slump. Det är ett resultat av den lönepolitik som drivits av Kommunal.

Kommunal har i avtalsrörelse efter avtalsrörelse prioriterat dem med lägst löner och hållit tillbaka de mer kvalificerade. Att då anklaga arbetsgivarna för strukturell lönediskriminering är hyckleri. Först skapar facket ett problem som man sedan skyfflar över ansvaret för på motparten och privata arbetsgivare. Inte en enda gång i modern tid har Kommunal i de centrala avtalen drivit att arbeten med mer kvalificerade undersköterskor  ska få lika mycket som de med enklare arbetsuppgifter har fått.   Lika krontalshöjningar har i stället tryckt ihop lönerna och år efter år minskat premien för att utbilda sig, ta på sig mer ansvar och för att göra ett bättre jobb.

Utmaningen  för Kommunal bör  inte vara att försöka få ut högre lönehöjningar än andra grupper för att lösa problem som man själva skapat. Den enda rimliga lösningen är att man nu lägger om principerna för lönesättningen och närmar sig arbetsmarknaden i övrigt. Det vill säga att det ska finnas rimliga premier för utbildning, att det ska löna sig att ta på sig mer ansvar och att man slutar att prisa ut viktiga jobb. Sist men inte minst, att man tar ansvar för sina egenskapade problem och inte försöker lösa dem den enkla vägen genom att kräva mer än andra.

Redaktionen

Carl Göransson

Publicerad av Carl Göransson den 2015-05-20 - 20:35  #Avtalsrörelse