Den traditionella tillväxtmixen i Sverige är att produktiviteten – förädlingsvärdet i varje timme – har stått för lejonparten av tillväxten och löneutrymmet medan de arbetade timmarnas antal har utgjort en mer modest del av helheten.

Arbetsmarknadens konstruktion har speglat och understött denna ordning. Relativt höga ingångslöner framförhandlade i centrala avtal, hög beskattning på arbete, omfattande system för (långtids)sjukskrivning och förtidspensionering och en reglerad invandring har starkt bidragit till att upprätthålla en hög produktivitet.

Konjunkturinstitutets (Lönebildningsrapporten 2015) redogörelse för tillväxten och arbetsmarknaden under perioden 2007–2014 visar emellertid att saker och ting har förändrats på den svenska arbetsmarknaden. Produktiviteten har haft en svagare utveckling än på mycket länge. Samtidigt har antalet arbetade timmars betydelse för tillväxten ökat påtagligt.

Många saker har bidragit till detta. Den tidigare regeringens jobbskatteavdrag, reformer av sjukförsäkring/förtidspension och gradvis uppluckring av den reglerade invandringen har ökat utbudet av lågutbildade och/eller i vid mening funktionshämmade människor i arbetskraften. Sammansättningen av näringslivet – mer lågproduktiv tjänstesektor och mindre högteknologisk industrisektor – är såväl en spegel av som en motor för produktivitetens fallande betydelse för Sveriges ekonomiska tillväxt.

Den stundtals intensiva striden om fler ”enkla jobb” på arbetsmarknaden kan lätt förstås mot den ovan skissade utvecklingen. Fördelningen av arbetskraftens kompetens – ålder, utbildning och födelseland – indikerar att det kommer att ta ganska lång tid innan produktiviteten åter igen växer sig stark.

Ericssons neddragningar av uppemot 3 000 kvalificerade jobb i Sverige påminner oss också om den globala konkurrensen om högproduktiva arbeten.

Regeringens huvudlinje i arbetsmarknadspolitiken är att satsa stort på vuxenutbildning. Det är berömvärt.

Den volym och kvalitet i vuxenutbildningssatsningen som krävs för att påverka produktiviteten i rimlig närtid är dock av en sådan art att den inte kan genomföras. Hela det reguljära utbildningssystemet lider redan i dag brist på kvalificerade och behöriga medarbetare. Att ovanpå detta skaka fram kompetenta lärare och praktikhandledare ute i näringslivet för en massiv satsning på vuxenutbildning; det är knappast seriöst som ”enda-vägalternativ”.

Arbetsmarknaden i stort fungerar bra. De allra flesta människor som blir av med jobb finner ganska snart ett nytt. Ungdomar får jobb och arbetskraftsinvandringen ger bra tillskott. Det är det nya stora utbudet av lågutbildad/funktionshämmad arbetskraft som kräver en ny och bättre politik för det kommande decenniet.

Lägg inte dessa problem på arbetsmarknadens parter. Det borde finnas en stabil majoritet i riksdagen för en kombination av reformer som gör det enklare att jobba, som styr människor till vuxenutbildning med kvalitet och som inte förstör produktiviteten med massubventioner för återinförandet av onödiga jobb.

Widar Andersson

Publicerad av Widar Andersson den 2016-10-05 - 19:07  #Krönika