Studiebesöket på avloppsreningsverket under grundskoletiden gav krönikören Agnes Arpi ett bestående intryck. Men vilka jobb kommer att överleva i framtiden, när AI gör människor obsoleta, undrar hon, och är tacksam för alla dem som gör jobb som hon inte kan.

Vilka jobb kommer att överleva in i framtiden? Diskussionen är inte ny – men 2019 handlar den alltmer om hur artificiell intelligens förväntas ersätta människors förehavanden, att datorer och robotar gör oss obsoleta. Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, gör en intressant spaning på temat i DN 9 september.

Vad gör vi när ingen längre kan någonting, frågar han, och pekar på hur kunskap också kan gå förlorad, när högteknologiska och avancerade system staplas på varandra tills ingen längre kan plocka isär och överblicka.

Samhället präglas av en allt högre abstraktionsnivå, i vardagen till exempel genom att Swish ersätter kontanter i butikerna, mobilt bank-id har blivit en nödvändighet och alla samhällsärenden ska skötas via internet. Därför kan man uppleva en nästan kittlande tjusning i traditionella yrken som jobbar praktiskt. Att be en skomakare att fixa skon, en skräddare att sy om ett plagg eller målaren att tapetsera en vägg.

Danielssons text fick mig också att minnas när det gick upp för mig att samhället hela tiden pågår även under ytan, för att människor kan någonting om det de flesta helst inte vill tänka på.

Jag misstänker att mina lärare inte trodde att det skulle göra ett bestående intryck, men om det är något studiebesök som jag minns från grundskolan så är det besöket på Ryaverket, ett avloppsreningsverk på Hisingen i Göteborg.

Jag minns det i detalj. 

Det var djupt fascinerande och ganska äckligt att plötsligt få upp ögonen för hur saker och ting hänger ihop, osynligt under marken.

Det var djupt fascinerande och ganska äckligt att plötsligt få upp ögonen för hur saker och ting hänger ihop, osynligt under marken. Ett system som vi tar för självklart. Vi fick gå i samlad trupp på ett galler högt över den flod som spolats ner av göteborgarna. Det dånade högt, man ryste. En liten utställning visade upp udda saker som fångats upp i filtren: barbiedockor, pengar, tandborstar.

Mest av allt minns jag den engagerade människa som guidade oss. Hon visade oss slambassängerna, jord- och gödseltillverkningen och med glöd inskärptes att man absolut inte ska spola ner tops. Det har jag inte gjort sedan dess.

En drifttekniker i bekantskapskretsen sade en gång att avlopp är det sämsta och mest bräckliga system vi har. Hon berättade om fettpropparna som bildas när folk häller ut matfett i vasken. Jag tänker på det oftare än jag vill.

Danielsson skriver:

”Vi lever i ett högteknologiskt samhälle där vår överlevnad är beroende av andras kunskap. Så länge samhällsstrukturerna upprätthålls och kunskapen är intakt hos åtminstone några individer, och förs vidare till kommande generationer, kan man hoppas vara trygg.”

Häromdagen slutade vattnet att rinna ur kranen. Toaletten gick inte längre att spola. Kommunens driftcentral sade att det var en stor vattenläcka ute på gatan. Ett hål öppnades i marken, läckan lagades efter några timmar. Plötsligt blev det lite mer brådskande att inte längre skjuta om krisen kommer-överlevnadspaketet framför sig.

Jag är så glad att det finns människor som kan riva upp asfalten och täppa till läckande rör. Som löser propparna. Som tar hand om det vi spolar ner. Den positiva mänskliga faktorn i ett sårbart system som vi förlitar oss på nästan hela tiden.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till dessa osynliga civilisationens väktare, som upprätthåller en av det moderna samhällets absoluta stöttepelare. Har man en gång stått på det där gallret glömmer man inte vad som finns under fötterna.

Agnes Arpi

Publicerad av Agnes Arpi den 2019-10-02 - 13:28  #Krönika