Fyllot letade efter sin borttappade nyckel under gatlampan, inte för att det var där nyckeln tappades, utan för att det var ljusare där. Ungefär så funkar det ofta när vi mäter till exempel kvalitet eller samhällsklimat – att vi mäter för mätandets skull, menar krönikören Stig-Björn Ljunggren.

Det finns fyra olika förskräckligheter som förklarar allt elände i samhället: Nyliberalismen. Migrationen. Sossarna.

Samt New Public Management.

När det gäller det senare, alltså mätraseriet i företag, offentliga verksamheter och samhället i stort, brukar jag påminna om det som kallas för ”Rothsteins lag”, formulerad av statsvetarprofessorn Bo Rothstein.

I sin bok ”Vad bör staten göra?” skriver han så här:

”Organisationer som inte får ett slags signal när de gör något rätt, och ett annat slags signal när de gör något fel, kommer i längden att göra mera fel än rätt.”

Vad Rothstein säger är således att det i näringsliv och samhälle måste finnas signalsystem som utvärderar verksamheten.

Frågan är vad vi mäter.

Men frågan är vad vi mäter. Den välkända anekdoten om fyllot som letar sin borttappade nyckel under gatlampan, inte för att det är där den tappades, utan därför att det är ljusare där, är rätt talande. Ibland mäter vi för mätandets skull – för att vi kan, inte för att det behövs.

Ett bra exempel på mätningsproblemet fick vi häromdagen när Naturvårdsverket presenterade sin utvärdering av elcykelreformen.

Verket kom fram till att den ”troligtvis” gett minskade växthusgasutsläpp, men också ökad efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller; det ger folk mer motion, minskar utsläpp av hälsofarliga partiklar, minskar bullret och ökar (”förmodligen”) antalet trafikolyckor.

Den som vill kritisera reformen har här något att ösa ur. Liksom den som vill försvara den.

Hur ska vi då göra, om det inte räcker med att objektivt utvärdera verksamheter, utan att blanda in värderingar?

Räcker det, som när vi passerat säkerhetskontrollen på flygplatsen, att det finns en panel med glad eller sur gubbe att trycka på? 

Vad mäter det - passagerarnas livsinställning just den morgonen - eller faktiskt hur personalen sköter sig?

Tycker vi på ful gubbe därför att vi hatar Usama Bin Laden som ställt till med krånglet?

Eller trycker vi på ful gubbe därför att vi hatar Usama Bin Laden som ställt till med krånglet?

Det finns dem som aldrig trycker på dessa knappar eftersom de är av uppfattningen att det konstruerats för att pressa personalen. Knapparna är ett sätt att disciplinera de anställda att göra stordåd, ungefär som vi lurar barn att städa sina rum för att få massor av glass.

Men invändningen mot detta är att säkerhetskontrollen är till för flygresenärerna, inte för att anställda ska ha ett trevligt jobb. Därför är knapparna en bra feedback.

Ibland är dock mätningarna direkt kontraproduktiva. Från USA vet vi att om kirurger utvärderas genom att mäta lyckade operationer, kommer de att försöka undvika komplicerade fall. Patienterna får istället dö o-opererade istället för att få chansen att överleva.

Och om vi mäter en skolas framgångar utifrån hur många elever som får alla kurser godkänt är det förstås rimligt. Bra på proven skriver de också! Hurra!

Men om 10 år? Gör guldstjärne-eleverna bättre ifrån sig på arbetsmarknaden än den som fick underkänt i några ämnen, men via ett sommarjobb stimulerades att gå yrkesskola?

Varje företagsledare vet att mätandet är en svår balansgång. Risken med att mäta felprocent kan leda fram till att verksamheten kan stagnera. När alla försöker undvika göra fel är det ingen som vågar pröva alternativ.  

Eller jämför med ett samhällsklimat som ser ”konkurs” som något negativt. Det riskerar att hämma entreprenörskap.

Så om vi nu betänker detta – och att det vi troligtvis kommer att minnas av utvärderingen av elcykelreformen är att folk i Båstad utnyttjat avdragsrätten betydligt oftare än vad som gjordes i Arjeplog – innebär det att vi ska sluta mäta?

Nej, mät gärna. Men fatta att mätningarna inte säger allt, och alltid riskerar deformera beteendet hos dem som mäts.

Nej, mät gärna. Men fatta att mätningarna inte säger allt, och alltid riskerar deformera beteendet hos dem som mäts.

Visst, det är bra om denna artikel får många klick och blir diskuterad. Men hur många kommer ihåg innehållet efter 3 dagar?

Poängen med mätandet är egentligen inte att få det perfekta måttet på effektivitet, utan att alla involverade får en chans att diskutera vad som är verksamhetens syfte.

Vad är det vi ska åstadkomma? Varför arbetar vi här, egentligen?

Kanske räcker det med att vi får bekräftat det gamla ordstävet att allt som går att beräkna räknas inte, och allt som räknas kan inte beräknas.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2019-09-04 - 10:34  #Krönika