Det var bättre förr, när staten stod som kyrkan mitt i byn. Eller var det verkligen det, undrar krönikören Stig-Björn Ljunggren. Han påminner om en tid när staten och kapitalet konfererade på Harpsund och statsministern fick i uppdrag att meddela oppositionen vad de hade kommit fram till.

Vi får ibland höra att dagens politiker sitter i näringslivets knä. Att den stygga nyliberalismen ätit sig in i de beslutande församlingarna, som inte längre står på folkets sida utan dansar efter kapitalets pipa.

Förr var det minsann ordning och reda, sägs det. Den politiska makten stod som kyrkan mitt i byn – och därför var det också rekordår och massiv välfärdsutbyggnad när näringslivet fick lära sig veta hut.

Den stora missen som de som framför klagomålen gör är att de tror att dagens ordning – där näringslivet bedriver politiska kampanjer genom tankesmedjor (alltid detta Timbro!) och satsar på opinionsbildning – är ett tecken på deras stora makt.

Kanske är det tvärtom. Den som har inflytande behöver inte väsnas. Det som hänt idag är att partiernas företrädare – liksom många inom den offentliga förvaltningen – inte längre har de naturliga kopplingarna till näringslivet och de välståndsbildande krafterna. Därför blir det naturligt att försöka påverka via medierna eller andra metoder.

Annat var det förr. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet skapades nära nätverk mellan sossar och direktörer.

Det är väl omvittnat hur Marcus Wallenberg oanmäld kunde stega in hos statsminister Tage Erlander för att diskutera problem.

Det är väl omvittnat hur Marcus Wallenberg oanmäld kunde stega in hos statsminister Tage Erlander för att diskutera problem.

Eller så träffades näringslivsföreträdare under mer ordnade förhållanden ute på statsministerresidenset Harpsund. Där kunde de överlägga i lugn och ro, ta ett glas och äta gott. För att sedan komma till beslut – och Erlander fick uppdraget att ringa upp oppositionsledarna och berätta vad regeringen och näringslivet kommit fram till.

Det kallades för Harpsundsdemokrati och ansågs vara en smula hotfullt. Och elaka tungor sade att sossar och kapitalister blev ”samsupna”.

Ett exempel på samverkan var ”torsdagsklubben” som bildades 1948. Där träffades näringslivs- och fackföreningsföreträdare varannan vecka, under ledning av socialdemokratiske ministern Per Edvin Sköld, för att diskutera hur export och produktion skulle kunna ökas. Den rollen övertogs av ”ekonomiska planeringsrådet” som avskaffades först i mitten av åttiotalet.

Sverige hade också en korporativ ordning som innebar att arbetsmarknadsparterna satt med i olika statliga myndighetsstyrelser och på så sätt inte bara kunde förmedla företagens synpunkter – utan också ibland kände sig som tagna till gisslan när politiken skulle genomföras. Det var också skälet att näringslivet lämnade dessa positioner på 80-talet.

Men de informella kontakterna innebar inte nödvändigtvis att staten och kapitalet lärde sig tycka samma sak. Snarare följde de den svenska modellens protokoll – att vara eniga om hur oenighet ska hanteras.

Det finns en fantastisk anekdot om hur finansminister Ernst Wigforss, socialdemokraternas store socialistiske ideolog, inför sina 1 maj-tal i Dalarna, tillbringade en Valborg hemma hos Axel Ax:son Johnson i dennes herrgård i Avesta. Men samkvämet blir mindre trivsamt eftersom herrarna kom i kraftigt politiskt gräl. Dagen efter skjutsar dock den alltjämt ilskne direktör Johnson själv socialisten Wigforss till demonstrationståget – i sin Rolls-Royce…

Socialdemokratiska ministrar fick låna pengar av Ax:son Johnson.

Andra socialdemokratiska ministrar fick låna pengar av Ax:son Johnson.

När arbetarrörelsen fick ekonomiska problem med att bygga Folkets Hus i Stockholm kom ett Wallenbergägt bryggeri till undsättning – mot löfte om att de skulle göra reklam för deras öl. Och när Per Albin Hansson fyllde 50 år skänktes han en Volvo av näringslivet. Vid 60 blev det en sommarstuga.

Undrar vad medierna skulle skriva om något sådant inträffade idag? Den svenska modellen som sagt.

Även ledarna för olika fackförbund hade goda personliga kontakter med sina motsvarigheter.

Gunnar Sträng, som före sin tid som legendarisk finansminister (han är den som suttit längst i en svensk regering, 31 år!) var ombudsman för Lantarbetarförbundet, har berättat hur det kunde hända att han blev uppringd av godsherrar som klagade över att de anställda inte följde ingångna avtal. Sträng anlände i sällskap med en ”gorilla”, för att lättare kunna övertala sina medlemmar att rätta sig efter gjorda överenskommelser.

Sträng fick så goda kontakter att någon i näringslivet tyckte att oppositionen var onödig: Var det något problem så gick det lika bra att ringa Gunnar Sträng direkt.

Det hände att Gunnar Sträng kunde förhandla direkt med näringslivet om statliga inköp.

Det hände att Sträng kunde förhandla direkt med näringslivet om statliga inköp, exempelvis med Volvochefen Pehr Gyllenhammar inför att regeringen behövde köpa ett par limousiner. För att inte tala om alla stora gemensamma industriella projekt som staten och kapitalet kokade ihop. SAS är ett exempel. Och otaliga mindre satsningar där staten var kapitalet behjälpligt.

Socialdemokraterna ville visa näringslivet att de inte var så onda, men också vänja de stora finansaktörerna vid politikens styrande hand. Och direktörerna ville få saker gjorda. Och ta chansen att berätta för politikerna konsekvenserna av dumma beslut.

Tage Erlander sa en gång att näringslivets företrädare ytterst också var ”blågula”.

Om slutsatsen är att det var bättre förr kan vi alltid fundera över. Men klart är att näringslivet och politiken hade ett närmre samarbete förr. Åtminstone informellt. Att de upplevde sig ha ett gemensamt projekt.

Om detta går att återskapa, och om det ens är önskvärt, är värt att diskutera.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2019-10-23 - 08:36  #Svenska modellen #Krönika