Det är inte bara i den privata sfären som viktiga val måste göras med omsorg – utan också på arbetsmarknaden, skriver krönikören Birgitta Ohlsson. Ett råd i ungdomsåren, från Sveriges första kvinnliga finansminister, har följt henne genom hela karriären.

När jag var på ett av mina första politiska möten träffade jag Anne Wibble. Hon var Sveriges första kvinnliga finansminister och jag blev nästan stum av beundran när hon svarade på min fråga vad jag skulle tänka på om jag engagerade mig politiskt. Jag förväntade mig råd på temat: studera på universitet, skriv en insändare eller kontakta din lokala riksdagsledamot. Hennes svar gjorde mig likaså nästan stum, men då av förvåning. ”Bilda familj med en jämställd partner”, löd svaret på hur en kvinna bäst kan lyckas i politiken. Då var jag bara 19 år, men efter snart 25 år i politiken som förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet, riksdagsledamot och minister tillika tvåbarnsmamma kan jag säga: Wibble hade helt rätt!

Men det är inte bara i den privata sfären som våra livs viktigaste val måste göras med yttersta omsorg – utan också på arbetsmarknaden. Den chef, det ledarskap och de arbetstimmar som du tillbringar på din arbetsplats varar dessutom till och med ibland längre än ett äktenskap och måste precis som äktenskapet kunna brytas och bytas när det inte fungerar.

En av de politiska frågor som Anne Wibble just brann mest för under sina år som finansminister i den borgerliga regeringen (1991-94) hade också detta tema för kvinnors frihet. Rätten att kunna välja sin arbetsgivare på arbetsmarknaden. Rätten att kunna vara sin egen arbetsgivare. Rätten att kunna välja bort den arbetsgivare som inte levererar eller lever upp till förväntningarna. Men allt detta förutsätter valfrihet också i skolan, vården och omsorgen som är några av många kvinnodominerade sektorer inom välfärden. Rätten att kunna välja att arbeta i branschen och rätten att som patient, elev och kund kunna välja bland alla de företag som finns.

Den chef, det ledarskap och de arbetstimmar som du tillbringar på din arbetsplats varar ibland längre än ett äktenskap och måste precis som äktenskapet kunna brytas och bytas när det inte fungerar.

Långt över 40 miljoner besök per år sker på privata vårdcentraler. 340 000 svenska barn går i fristående förskolor och skolor. Andelen vårdcentraler som drivs i privat regi har ökat från 25 procent året 2007 till över 40 procent i dag. I Sverige är totalt nästan 1,2 miljoner människor sysselsatta inom vården, skolan och omsorgen. Av dessa är över en femtedel, uppemot 250 000 personer, sysselsatta i privat sektor. Dessa undersköterskor, lärare, sjuksköterskor, rektorer, barnmorskor, förskollärare, läkare, sjukgymnaster med flera yrken som agerar vår ryggrad när livet kommer till, livet är skört, livet lärs ut eller snart är slut bär upp både oss själva och vår välfärd. Detta gör de oavsett om de verkar i privat eller offentlig regi.

Men ändå är det så både sorgligt och märkligt att med ens när skolan och vårdens viktigaste utmaningar uppmärksammas i en valrörelse så lyfter sällan debatten bort från den gamla vanliga politiska dispyten om privat eller offentlig vård. Också i detta val tycks just detta segla upp som en politisk stridsfråga i stället för att diskutera kvalitet, tillgänglighet eller hur vi får ut bästa möjliga vård för våra skattepengar. Utföraren hamnar åter i centrum. Och därmed glöms också den frihetsrevolution bort som genom åren skapat så många nya möjligheter på arbetsmarknaden för så många.

Välj den rätta/rätte med stor omsorg. Detta gällde för Anne Wibble inte bara i valet av livspartner utan även vilken arbetsgivare, ledare och chef som kommer att få prägla ditt arbetsliv och din utveckling.

Men då gäller det att få kunna välja chef utan att klåfingriga politiker stoppar vinstdrivna företag i offentlig sektor. Den borgerliga regeringens frihetsreformer (1991-94) är värda att försvara. Inte minst för kvinnornas skull.

Birgitta Ohlsson

Publicerad av Birgitta Ohlsson den 2018-05-23 - 12:56  #Krönika