När lagen tar slut ska förnuftet gälla, menar krönikören Stig-Björn Ljunggren. När Arbetsmiljöverket väljer att inte diarieföra skrivelsen om den egna dåliga arbetsmiljön var det kanske inte fallet, anser han.

Uppgiften om att Arbetsmiljöverket inte har diariefört en anmälan om dålig arbetsmiljö är förstås en smula pinsamt. Den svenska förvaltningskulturen är nämligen rätt tydlig med att det är transparens som gäller. Det handlar inte bara om att följa lagens bokstav så snävt som möjligt, utan att förstå andemeningen: I Sverige är allt statligt offentligt som inte är hemligt. Medan det i de flesta andra länder gäller tvärtom – allt är hemligt om det inte är offentligt.

Nu ska vi ha klart för oss att det inte alltid är lätt att veta exakt hur även precisa lagar ska tolkas.

Grundlagen säger exempelvis att myndigheterna ska vara självständiga. Men det tolkas av många som att myndigheterna ska vara oberoende av regeringen, vilket förstås är något helt annat. I själva verket styr ministrarna sina myndigheter med alla möjliga metoder, framförallt genom anslag och regleringsbrev, men understundom också med mer indirekta signaler av den typ som ett vanligt telefonsamtal kan ge.

De flesta anklagelser om ”ministerstyre” baseras oftast på detta missförstånd, att ”självständighet” och ”oberoende” inte hålls isär.

Så har vi det här med offentlighetsprincipen – där diarieförfarandet är centralt eftersom det ska vara lätt att veta vilka handlingar som inkommit till en myndighet, till stat och kommun. Fast det säger sig självt att det inte kan gälla precis allt. Om statsministern kommunicerar med främmande statschefer kommer det inte att omedelbart läggas ut på nätet. Det är inte offentligt vad du och jag skriver till riksdagsledamöter - eller vad de skriver till varandra. Och det är givetvis inte heller interna meddelanden inom en myndighet.

När då Arbetsmiljöverket inte diarieför en handling är därför frågan om det är en intern skrivelse – från några fackliga företrädare inom myndigheten – eller om det ska betraktas som ett meddelande från en part utanför det gängse myndighetsarbetet.

Där lagen tar slut, där börjar förnuftet gälla.

Om vi vill kan vi låta juristerna träta om detta. Men själv skulle jag hellre använda en annan modell för att ta ställning. Det finns nämligen en tumregel som gäller för alla, oavsett om vi är myndighetspersoner eller vanliga mugglare. Den säger att där lagen tar slut, där börjar förnuftet gälla.

Den som exempelvis sitter i tågkupén och högt pratar i mobiltelefon kan till sitt försvar säga att det inte är förbjudet. Det är sant. Men är det lämpligt? Vad säger ditt eventuella förnuft? Framförallt, vad skulle din mamma säga om ditt beteende?

Jag kan lova att telefonbabblare som får denna fråga oftast visar sig möjlig att uppfostra.

När det gäller myndighetschefer – eller politiker och andra makthavare – finns en variant på detta resonemang att ta till sig. Det är att inför varje beslut fråga sig ”om vi gör så här, vad säger vi när Niklas Svensson på Expressen ringer och undrar vad vi håller på med?”

Varje beslut ska inte bara rymmas inom lagens bomärke, utan också fungera väl om beslutet kommer till allmänhetens kännedom.

Det betyder i korthet att varje beslut inte bara ska rymmas inom lagens bomärke, utan också fungera väl om beslutet kommer till allmänhetens kännedom. Exempelvis via en ovanligt enveten och välinformerad journalist. Som inte behöver vara en Niklas Svensson, utan lika gärna heta Henrik.

Och om det finns ett bra svar att ge när media hör av sig, då är det bara att köra på. Om det inte finns en bra svar: tänk efter en gång till!

Egentligen är detta bara att följa det vi fick lära oss på söndagsskoleundervisningen – Gud ser allt! Eller mer tillämpat: Gör ingenting som du inte kan berätta för din mamma.

Och i det här fallet: Diarieför! Bättre sent än aldrig.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2019-10-09 - 11:20  #Arbetsmiljö #Krönika