När gränserna mellan arbetare, tjänstemän och företagare suddas ut påverkas fackförbundens villkor. Nu återstår att se om Transport förmår att förändras med sin samtid, skriver Lars Stjernkvist i en krönika inför fackförbundets kongress i helgen.

I helgen samlas Transportarbetareförbundet till kongress i Örebro och fyller samtidigt 120 år. De 219 ombuden har sannerligen skäl räta på ryggen och känna stolthet. Och viss oro i magen.

Fackligt och politiskt arbete handlar i stor utsträckning om att skapa förutsägbarhet. Det vi kallar den svenska modellen föddes efter 1920-talets politiska strider och konflikter på arbetsmarknaden. Med den skapades en slags rollfördelning i syfte att få ordning och reda och lugn och ro. Politikerna lovade att ta ansvar för pensioner och annan välfärd, och samtidigt att respektera det privata ägandet. Arbetsmarknadens parter fick ansvaret för lönebildning och övriga villkor på arbetsmarknaden.

Det betydde självklart inte att alla motsättningar plötsligt försvann, men med modellen fick vi en formel för att lösa dem fredligt.

Den svenska modellen försvaras i dag av i stort sett alla, och om det bråkas om den, ja, då handlar det om vem som bäst och mest försvarar den. Modellen har tjänat företagen och de anställda väl, och därför kan transportarbetarna räta på ryggen när de ser tillbaka på vad svensk fackföreningsrörelse har bidragit till.

Och så finns det skäl att känna oro i magen.

Transport fyller som sagt 120 år, och en del är sig fortfarande likt. Förbundet är sprunget ur konflikten mellan arbete och kapital, och ingen kan rimligen förneka att det fortfarande finns en kamp om makt och ekonomiska medel.

”Om facket vill vara en attraktiv organisation för människor som styrs av sina idéer, då måste facket vara närvarande för samtal.”

För 120 år sedan var skillnaden tämligen tydlig mellan företagsägaren och arbetarna och några få tjänstemän. I dag är gränserna suddigare. Företagaren med F-Skattsedel är förstås företagare, men därmed inte automatiskt mindre utsatt än den anställde. Gränsen mellan arbetare och tjänstemän är än mer diffus.

Det är som sagt intresset som förenar fackets medlemmar, och visst finns det gemensamma intressen. Samtidigt blir människor, gudskelov, allt mer självständiga och styrs snarare av sina idéer än gruppintressen.

Villkoren för Transport och andra fackliga organisationer har alltså förändrats. Det betyder självfallet inte att facket är mindre viktigt, men det fordrar en förmåga att förändra organisationen. Uppdelningen i arbetare och tjänstemän blir som sagt allt mer irrelevant. Om facket vill vara en attraktiv organisation för människor som styrs av sina idéer, då måste facket vara närvarande för samtal. Därför är det problematiskt att avdelningar har slagits samman, avstånden mellan medlemmar och förtroendevalda ökar och att det till och med i en stor stad som Norrköping bara finns ett par LO-förbund med lokala avdelningskontor. Möjligen kan ett utökat samarbete mellan olika fack göra det möjligt kombinera effektivitet och lokal närvaro.

Samarbetet med andra organisationer och inte minst med det Socialdemokratiska partiet måste också förändras och anpassas efter dagens verklighet. Det kommer att förtvina om det inte bärs upp av enskilda företrädare som väljer att engagera sig i både facket och i politiken.

Den svenska modellen är fortfarande relevant. Behovet av ordning och reda och förutsägbarhet har knappast minskat i den värld vi för närvarande upplever. Men då gäller det nog för transportarbetarna att lyssna till det råd den legendariske fackaktivisten Joe Hill lär ha gett till sina efterkommande; sörj mig inte, organisera er. Och sedan finns det skäl att lägga till; och förändra er.

Lars Stjernkvist

Publicerad av Lars Stjernkvist den 2017-05-31 - 14:56  #Krönika