Birgitta Ohlsson har flyttat till Oxford och reflekterar över brexit. Även i denna liberala, kosmopolitiska och internationella stad blir oron på arbetsmarknaden påtaglig, skriver hon och berättar att uppsägningarna redan är på gång.

”Brexit ger oss möjligheten att bygga en bättre framtid och att hjälpa människor att förverkliga den brittiska drömmen.”

Så låter den brittiska premiärministern Theresa May i en färsk intervju i tidningen Daily Mail. Men med bara sex månader kvar till den 29 mars 2019, då Storbritannien aviserat att landet ska lämna den Europeiska Unionen är det allt fler som ser en allt annat än drömlik tillvaro som hägrar. För vilken brittisk framtid frågar sig många invånare? Vilken dröm är det hon menar? Snarare väcks nu en önskan om ytterligare en folkomröstning så att medborgarna får chansen att ge sin slutgiltiga åsikt kring ett framförhandlat förslag. Detta beslut beskrivs vara det största steget Storbritannien tar sedan andra världskriget.

För några veckor sedan flyttade jag med min familj till universitetsstaden Oxford på grund av min makes forskning. Här röstade kring 70 procent vid folkomröstningen i juni 2016 för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU, vilket kanske inte är så konstigt för en stad vars universitet är den engelskspråkiga världens äldsta lärosäte. Staden har i tusen år byggt sin framgång på öppenhet mellan människor, länder och kulturer. Men även i denna liberala, kosmopolitiska och internationella stad blir oron på arbetsmarknaden påtaglig.

Detta oroar hotell, restaurang och affärsverksamhet som på många håll skriker efter personal varav många i dag kommer från Öst- och Centraleuropa.

Det tyska bilföretaget BMW har aviserat att de förtidsstänger delar av sin fabrik i Oxford inför sommarproduktionen redan en månad efter att brexit inträtt. Ungefär 4500 personer arbetar totalt i fabriken i dag. I veckan kom dessutom budskapet från den brittiska regeringen att EU-medborgare inte kommer att få någon förtur vid ny arbetskraftsinvandring till landet (om detta inte förhandlas in i ett avtal). Detta oroar hotell, restaurang och affärsverksamhet som på många håll skriker efter personal varav många i dag kommer från Öst- och Centraleuropa. 100 000 svenskar lever i Storbritannien och vilka exakta framtida regler som ska gälla ter sig fortfarande något oklart.

Men ett halvår kvar till brexit har nu denna oro på allvar tagit sig till politikens centrum. Liberaldemokraternas partiledare, Vince Cable, som befinner sig i slutet av sin karriär kräver nu en ny folkomröstning. Hos de brittiska socialdemokraterna, Labour, växer trycket på partiledaren Jeremy Corbyn att göra detsamma. Den mycket populäre borgmästaren i London Sadiq Khan från samma parti kräver redan detta, då förhandlingarna enligt honom strandat i ”förvirring och dödläge”. Även enskilda konservativa politiker känner tvivel. Frågan måste dessutom baxas igenom parlamentet innan brexit kan genomföras.

Theresa May må ha en dröm. Kanske är det inte hennes vision utan en tidigare brittisk premiärminister som får det sista ordet:

”Det finns en utväg som på ett par år skulle göra hela Europa fritt och lyckligt. Det är att återskapa den europeiska familjen, eller så mycket av den som vi kan, och att ge den en konstruktion under vilken den kan leva i fred, i säkerhet och i frihet. Vi måste bygga upp ett slags Europas förenta stater”

Han hette Winston Churchill. Och drömma får man.

Birgitta Ohlsson

Publicerad av Birgitta Ohlsson den 2018-09-26 - 09:57  #Politik #Krönika