Cykelbud är inget glassigt arbete, men det är just denna typ av enkla jobb som Sverige nu behöver, skriver Maria Eriksson i en krönika apropå den senaste tidens debatt om matleveransappar som Foodora och UberEats.

En sak som har förbryllat mig ett tag är varför dessa nya digitala nomader så ofta tycks hänga på just Bali, eller möjligen i Thailand. Och inte Australien eller USA. Tills jag häromveckan tog ett jobb som frilansande översättare. Enligt annonsen på Facebook lät det som ett idealiskt jobb för den som befinner sig på resande fot.

Provöversättningen av en dagstidningsartikel från engelska till svenska gick lätt. Vi kom överens om en taxa per ord.

Sedan dök det första riktiga jobbet upp. En bruksanvisning för ett slags ögonlinser. Mina kunskaper i oftalmologi är i det närmaste obefintliga. Vart och vartannat ord fick slås upp på nätet. Översättningen tog betydligt längre tid än jag tänkt mig. När jag var klar landade ersättningen på dryga 60 kronor per timme. Före skatt och arbetsgivaravgift.

Eftersom jag för tillfället bor i Argentina så kändes det ändå okej. I ett höginkomstland hade pengarna inte räckt särskilt långt. Självklart hade jag inte klagat om ersättningen varit högre, men kan samtidigt förstå att antalet jobb blir färre ju mer jag begär i ersättning. Så om jag hade några timmar över i veckan som behövde fyllas med jobb skulle jag absolut kunna tänka mig att ta ett motsvarande uppdrag i Sverige. Det är väl bättre än inget? Och hoppas att nästa text handlar om något mer lättöversättligt än ögonoperationer.

Därför har jag svårt att förstå den kritik som nu riktas mot olika slags jobb i ”gigekonomin”. Senast mot matleveransappar som Foodora, UberEats med flera.

”Det finns förstås inget egenvärde i att människor tjänar dåligt. Men ska dessa enklare jobb pressas in i befintliga kollektivavtal är risken att de försvinner helt.”

En reporter på techsajten Breakit har smygjobbat åt de olika plattformarna och berättar om tuffa villkor. Det regnar. Lönen är dålig och delvis provisionsbaserad. Han får cykla runt utan att få särskilt många jobb (vilket skulle bli bättre om fler använde apparna). Jobbet är stressigt.

Nej, det verkar inte särskilt glassigt att vara cykelbud. Vem hade kunnat ana?

Fackförbundet Transport står förstås redo att kritisera villkoren för matbuden. Samtidigt vill LO införa ”utbildningsjobb”. Det ska innebära en möjlighet för personer som står utanför arbetsmarknaden, exempelvis nyanlända, att kombinera arbete med en reguljär utbildning.

Jovisst, det är ju så. Den arbetsmarknadspolitiska debatten handlar knappt om annat än om hur jobb ska skapas. Särskilt för dem som står långt från arbetsmarknaden. Instegsjobb, nystartsjobb, utbildningsjobb.

Det borde alltså vara något bra när det uppstår jobb, alldeles av sig självt och utan subventioner, som uppfyller de kriterierna. Men icke.

Utbildningsjobb? Att leverera mat på kvällar och helger vid sidan av studierna är ju precis det.

Det finns förstås inget egenvärde i att människor tjänar dåligt. Men ska dessa enklare jobb pressas in i befintliga kollektivavtal är risken att de försvinner helt. Och några timmar extra som cykelbud är väl bättre än ingenting?

Maria Eriksson

Publicerad av Maria Eriksson den 2017-05-24 - 14:55  #Krönika