Rekordet i antalet tappade "sugar" måste innehas av våra asylsökande, tror krönikören Mattias Goldman och efterlyser bättre engagemang från både facken, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och samhället i stort. "Stämpeln som nyanländ måste snabbare och lättare kunna tvättas bort", skriver han.

”Intet är som väntanstider”. Ja, så börjar ju dikten, och, och det stämmer tyvärr alldeles för väl för de vi kallar nyanlända . Under den långa tid de väntar händer skenbart nästan ingenting, men under ytan kan vi alla förstå hur det är att inte veta vad som ska ske. Passiviteten sprider sig. Oron och ångesten gnager – tänk om jag skickas tillbaka? Måste jag gå under jorden? Hur är det med mina anhöriga? Ska jag någonsin lära mig språket och vanorna här? Få några vänner? Har jag otur, är det någon som utnyttjar min situation. Har jag tur, dyker någon frivilliggrupp upp, kanske ordnar Studieförbundet Vuxenskolan en språkträff. Men vilket engagemang kan jag då uppbåda, om jag inte ens vet om jag får stanna?

Den långa väntetiden är inte bara ett attitydproblem utan också en sinnebild för ett dåligt mottagande. Rekordet i antalet tappade ”sugar” måste innehas av våra asylsökande, som får vänta i flera år på att få besked. Detta skyms av beteckningen ”nyanlända” i lagstiftningen som gör att vi tror att det sätts in stöd direkt när folk kommer hit, vilket inte alls stämmer.

Migrationsverket räknar mig först som nyanländ när jag har fått uppehållstillstånd och blivit kommunplacerad - inte medan jag väntar på mitt asylbeslut. Hos Arbetsförmedlingen är den som kommit in i etableringsprogrammen ”nyanländ” - även om hen har varit i Sverige i flera år. Först uppemot två år som asylsökande, sen kanske ett halvår till för att få en etableringsplan, ännu längre för den som kommit hit med små barn eller får barn under väntetiden.

Varför är facken tysta om just denna beroendesituation, trots att den är långt värre än vad en vanlig svenne någonsin får uppleva på arbetsmarknaden?

Sverige är enda landet i EU med passivitet som norm. Alla andra EU-länder tillåter asylsökande att starta etableringsinsatser innan de får uppehållstillstånd. I Tyskland, som med sitt ”Wir Schaffen das” har varit mest likt Sveriges agerande, kan 50 procent av de asylsökande starta ett etableringsprogram på samma villkor som de som redan har fått uppehållstillstånd. Sysslolösheten är ingen naturlag, utan en svensk praxis.

Uppehållstillstånd är inget vaccin mot sysslolöshet, eftersom matchningen mot arbetsmarknaden är dålig. Många av de nyanlända har låg utbildning, och även de högutbildade har begränsat med kontakter och knappast felfri svenska. De flesta har dessutom bara fått tillfälligt uppehållstillstånd, och måste för att få stanna övertyga en arbetsgivare att anställa dem.

Varför är facken tysta om just denna beroendesituation, trots att den är långt värre än vad en vanlig svenne någonsin får uppleva på arbetsmarknaden?

Minskad beroendesituation stavas eftertraktad på arbetsmarknaden och många branscher och sektorer söker med ljus och lykta efter nya medarbetare. Matchningen mellan nyanlända och branscherna med bristyrken skulle snabbspåren hantera. Men alltför många berörda företag känner inte till snabbspåren eller så har de inte fått en vettig inblick i hur de fungerar. De som har bjudits in att till exempel hitta kockar denna väg – kan du laga libanesisk mat i Libanon bör du kunna det även i Sverige – frustreras över hur trögt och tungrott systemet är.

Även om snabbspåren skulle fungera klanderfritt, passar de långt ifrån alla. Då blir yrken med inga eller låga utbildningskrav särskilt viktiga – synd bara att Sverige är ett av de länder i Europa som har lägst andel såna jobb. Att i det läget ha permanent monterade skygglappar mot lägre ingångslöner, som facken gett sig själva, riskerar leda till ett långvarigt utanförskap för dem som inte får en chans att komma in på arbetsmarknaden.

För den som inte får något riktigt jobb, är det traditionella svenska receptet att hamna ”i åtgärd”. Idag är 75 000 inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag; rekordmånga och förstås direkt kopplat till de många ”nyanlända”. I tider där det – ofta med rätta – är populärt att skälla på Arbetsförmedlingen, får myndigheten gå relativt skuldfri även när etableringsuppdraget inte levererar särskilt många nya jobb.

Den som ses som ”nyanländ” med oviss framtid i landet är svår att få ut på arbetsmarknaden oavsett hur briljant arbetsförmedlaren än är, eller i vilken regi arbetsförmedlingen sker. Ska vi få fram tusentals jobb, måste det bli mycket billigare att anställa – och stämpeln som ”nyanländ” måste snabbare och lättare kunna tvättas bort.

Mattias Goldmann

Publicerad av Mattias Goldmann den 2018-04-25 - 09:00