Många kvinnor i min generation är tränade i att visa sig lagom ambitiösa, inte för karriärinriktade och absolut aldrig framhäva sig själv. Nu är det dags att ändra på det och låta duktiga flickor vara stolta, skriver krönikören Birgitta Ohlsson.

”Var lite diskreta. Det kan sticka i ögonen på andra. Alla kan ju inte få stipendium.”

Det är våren 1994 studentdagen på Katedralskolan i Linköping. Precis innan vi ska springa ut på den anrika skoltrappan till Sveriges tredje äldsta gymnasieskola blir jag och några kvinnliga skolkamrater tagna åt sidan. Några lärare står förberedda i ett klassrum, de håller kuvert med våra namn skrivna på i händerna. Kuverten innehåller pengar och en kort motivering. Jag uppmärksammas för extra goda insatser i språk och historia.

På skoltrappan frågar en annan klasskamrat varför vi gick i väg. ”De sa bara att vi kan behålla våra låneböcker över sommaren”, hittar jag desperat på som förklaring. Jag stoppar diskret undan kuvertet i den plastiga vita handväskan som jag lånat av mamma för dagen. Idrottskillarna som prisas i andra sammanhang uppmanas inte att smussla på samma sätt. De behöver inte dölja sin talang. Jantelagen slår skoningslöst mot duktiga flickor.

”Många drivna kvinnor med gedigen kompetens och examen från Handelshögskolan, Chalmers eller KTH kommer aldrig att nå sin fulla potential. Om utvecklingstakten fortsätter i samma makliga tempo kommer vi inte förrän år 2039 börja se att börsbolagens ledningsgrupper är jämställda.”

24 år senare fyller jag i år 43. Många av min egen generations duktiga flickor är fortfarande tränade i att visa sig lagom ambitiösa, inte för karriärinriktade och absolut aldrig framhäva sig själv. ”Den vanligaste stämpeln jag vill undvika att få fastklistrad på mig i svenskt näringsliv, är att jag sätter jaget framför laget”, berättar en kvinnlig bekant i ett företag annars känt för att premiera starka, driftiga och resultatorienterade individualister. Om du är man vill säga. Eller de unga män som rekryteras på bolaget efter sin potential och inte som kvinnorna utifrån vad de redan uträttat.

Jag får samma vecka läsa i en rapport från AllBright, en partipolitiskt obunden och icke-vinstdrivande stiftelse, som arbetar för jämställdhet på ledande positioner i näringslivet det föga upplyftande att vi som är 43 år eller äldre aldrig kommer att få uppleva ett jämställt näringsliv innan pensionen. Många drivna kvinnor med gedigen kompetens och examen från Handelshögskolan, Chalmers eller KTH kommer aldrig att nå sin fulla potential. Om utvecklingstakten fortsätter i samma makliga tempo kommer vi inte förrän år 2039 börja se att börsbolagens ledningsgrupper är jämställda.

Ja, det har också skett förbättringar. En del svenska börsbolag har över 40 procent kvinnor i organisationen

Jag tror att vi kan konstatera att Sverige är ett land som lyckas bättre med en feminism på bredden än en feminism på toppen. Vi har jämfört med många andra länder fantastisk barnomsorg, progressiva pappamånader och fler kvinnor som yrkesarbetar, men vi spränger alltför få glastak. På samma sätt som Sverige blev det sista landet i Norden att ge kvinnor rösträtt blir vi det sista nordiska landet med en kvinna som statsminister. I de svenska börsbolagen är det bara sex procent kvinnor på ordförande- respektive vd-posterna.

Walt Disney skrev en gång: ”If you can dream it – you can do it.” Om du kan drömma om det, så kan du bli det. Jag tror att detta uttryck går att tillämpa väl också på svenskt näringsliv eller för den delen toppolitiken. Får vi inte fler förebilder med fler kvinnor vid den absoluta makten blir det desto svårare att ge våra döttrar en vid palett av möjligheter, så att de växer upp till starka, självständiga och säkra kvinnor som kan nå sina drömmar.

Ett första steg är att tidigt slå fast att ingen duktig flicka någonsin ska behöva skämmas för sin duktighet, tona ner sin kompetens eller tumma på krav om meritokrati.

Birgitta Ohlsson

Publicerad av Birgitta Ohlsson den 2018-03-14 - 15:00  #Jämställdhet #Krönika