I Sverige är 366 500 personer arbetslösa. Det är oansvarigt att inte agera – både gentemot dem som står utan jobb, men också gentemot dem som arbetar hårt för att finansiera den svenska välfärdsstaten. Det skriver Sofia Nerbrand i en krönika.

Alla är överens om att utanförskapet måste brytas. Men hur? Och varför händer det inte mer?

Det är oansvarigt att inte göra någonting ordentligt när 366 500 personer är arbetslösa. Både gentemot dem som står utan jobb, men också gentemot dem som arbetar hårt och betalar höga skatter för att finansiera den svenska välfärdsstaten.

Extra allvarlig är situationen för människor som är nya i Sverige. Enligt SCB uppgick sysselsättningsgraden andra kvartalet 2016 till 69,1 procent bland inrikes födda och blott 59,8 procent bland utrikes födda.

Vidare konstaterar SCB att arbetslösheten bland svenskfödda är knappt 5 procent medan arbetslösheten bland invandrare är nära 16 procent. I snitt ligger den på 6,8 procent. Arbetslösheten minskar också mer bland inrikes födda än bland utrikes födda.

Sverige styrs av en mycket svag regering, som lägger fram få propositioner till riksdagen. Inte särskilt många reformer har genomförts under de senaste åren för att göra det enklare för människor att försörja sig genom arbete och företagande.

”Det stora sveket är att hålla världen – och människor från omvärlden – borta från chansen att försörja sig genom eget arbete.”

Centerpartiet samlade hundratals kommunpolitiker i Göteborg i helgen. Partiordföranden Annie Lööf passade på att presentera några förslag för att öka antalet jobbtillfällen i Sverige. Ett av dem är så kallade ingångsavdrag, det vill säga att arbetsgivaravgiften slopas under de två första åren för nyanlända som tar ett jobb. På så sätt skulle det bli billigare att anställa någon med mycket kort utbildning och erfarenhet.

Partiet har också uppmanat arbetsmarknadens parter att ingå avtal för flyktingar så att de kan börja jobba så fort som möjligt. Dessa så kallade ingångsjobb verkar inte komma till stånd i lönerörelsen och Centerpartiet är därför berett att lagstifta om en ny anställningsform  för personer med låg utbildning och liten erfarenhet – allt för att de inte ska fastna i arbetslöshet och utanförskap.

Gott så. Hoppas att de får med sig andra partier i dessa så viktiga politiska sakfrågor. Med en så stor inflyttning som Sverige har haft under senare år behöver trösklarna på arbetsmarknaden sänkas rejält. Att tro att de arbetslösa annars ska ta sig in är naivt.

Servicesektorn skulle kunna inkludera betydligt fler människor om ingångslönerna sänktes och regelkrånglet minskade. Detta skulle vara till stor gagn för alla de människor som lider av långvarig vardagsstress bara för att få livet att gå ihop.

Men kommer vi inte tillbaka till ett hårt klassamhälle med stora regionala och ekonomiska skillnader? Det är tämligen långt mellan Stureplans glittriga människor och långtidsarbetslösa somalier i Sorsele.

Skillnader kommer alltid att finnas, men det centrala är då att alla har möjlighet att göra en klassresa genom studier och arbete.

Nota bene, Sverige går också på många sätt bra. Den stora medelklassen har fått det mycket bättre. Välfärdsstaten står inte på randen till sammanbrott även om det förekommer problem inom socialtjänsten och vården.

Globaliseringen har givit medelsvensson ett rikare liv genom ny teknik, bättre kommunikationer, billiga produkter från låglöneländer och frihandel. Ojämlikheten i världen har minskat, men det vi ser är att ojämlikheten inom länder har ökat. Tiggare utanför Ica får oss att känna skam, men handen på hjärtat – hur mycket skaver det i oss när vi för några tior köper ett plagg på H&M som är producerat av en betydligt fattigare kvinna i Bangladesh?

Det är inte mer moraliskt fel att tillåta lägre ingångslöner i Sverige än att handla billiga saker som är tillverkade i låglöneländer långt borta. Det stora sveket är att hålla världen – och människor från omvärlden – borta från chansen att försörja sig genom eget arbete.

Sofia Nerbrand

Publicerad av Sofia Nerbrand den 2017-02-08 - 16:29  #Krönika