Egentligen borde det inte vara svårt. Om du vägrar utföra aborter och jobbar på en kvinnoklinik eller om du vägrar visa ditt ansikte trots att du är lärare i skolan, så ska du byta jobb, menar krönikören Birgitta Ohlsson. Men ingen regel utan undantag.

Finansminister i hästsvans? Advokat med ring i örat? Militärer med tatueringar? Direktörer utan slips?

Det som var ovanligt förr är accepterat i dag. Ja, det är fortfarande sällsynt att kvinnor leder stora börsnoterade företag, men jag tänker på män. Anders Borg bröt mansbarriären med både tofs och ring i örat.

Men debatten kring vad som är okej på jobbet fortsätter. Egentligen borde det inte vara svårt. Vägrar du att visa ditt ansikte och samtidigt vill arbeta som lärare i en skola? Vägrar du utföra aborter och samtidigt vill arbeta på en kvinnoklinik? Vägrar du att ta i hand med personer av motsatt kön och samtidigt vill arbeta aktivt med kundmöten i ett företag? Då är mitt råd: Byt jobb! Inget diskrimineringsskadestånd ska du ha om arbetsgivaren ber dig att sluta på grund av ovan.

Ibland tänker jag på svenska folkets relation till tatueringar. För 25 år sedan kunde kvällstidningarna skapa rubriker kring arbetsgivare som inte ville anställa personer som smyckat sin kropp permanent. För många äldre var det ju enbart kåkfarare och sjömän som tatuerade sig. Är du i dag över 70 år och tillika kraftfullt tatuerad har du ofta levt utanför Volvo-villa-vovve-boxen någon gång i ungdomen. I dag - bortsett från vissa naturfolk - påstås svenskarna vara ett av världens mest tatuerade folk. Stockholmarna är i världstoppen, då 33 procent i åldrarna 18 till 49 år, lär vara tatuerade. Och när jag genom åren besökt våra svenska trupper i internationell tjänst är det slående hur vanligt det är bland unga militärer med tatueringar, både hos kvinnor och män. Personer som ses som ledarskapsförebilder med ansvar för nationens säkerhet.

Strävan bör vara att utgå från tolerans som grund, men acceptera att våra privata livsval ger konsekvenser i yrkesrollen.

Det som var tabu i går finns överallt i dag. Tiderna förändras och vi med dem. Är det alltid enkelt? Ingalunda. Strävan bör vara att utgå från tolerans som grund, men acceptera att våra privata livsval ger konsekvenser i yrkesrollen. Det finns faktiskt också situationer, där arbetsgivare aldrig bryr sig om en individs klädval, hur vi hälsar eller smyckar vår kropp. En chef på ett företag mejlade mig häromåret och var så trött på en debatt som i hans tycke blivit enfaldig. I hans fall på ett större laboratorium fanns flera personer, kvinnor som män, som inte tog i hand. Så länge människor visade respekt för varandra brydde han sig inte. ”Jag har anställt dessa individer för att de är disputerade forskare inte på grund av hur de hälsar”.

Vi har mycket att lära av vården som länge brottats med dessa frågeställningar, men satt en princip i centrum; patientsäkerhet. Smycken, kläder och beteenden måste anpassas efter detta. Trygghet i fokus och inte fördomar.

Eller som Humanisternas tidigare ordförande Christer Sturmark uttryckte det häromåret;

”Det viktigaste här är att religiösa koder och attribut behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. Jag har ju till exempel ring i örat och hästsvans och om jag skulle få sparken för det hade jag blivit djävligt irriterad, men om jag jobbade vid en maskin där hästsvansen är en säkerhetsrisk får jag ju finna mig i det.”

Sunt bondförnuft skadar aldrig.

Birgitta Ohlsson

Publicerad av Birgitta Ohlsson den 2019-09-18 - 09:57  #Arbetsmiljö #Krönika