Det finns många märkligheter i samhällsordningen, exempelvis att vi betalar nästan allt vi tjänar i skatt, menar krönikören Stig-Björn Ljunggren och undrar vad fan vi får för pengarna. Han hittar delar av svaret hos forskaren Margaret Levi.

Nyligen tilldelades den amerikanska samhällsforskaren Margaret Levi det prestigefyllda Skytteanska priset, ett slags ”Nobelpris” för statsvetare. Levi är känd bland annat för sin bok ”Of Rule And Revenue”, som handlar om hur de härskande under historien organiserat sin utvinning av nyttigheter ur det samhälle de behärskat.

Hur gjorde romarna för att få de erövrade territorierna att utvinna skatt. Vilka allianser framtvingades i England för att staten skulle kunna finansieras? Och i Australien?

En bra introduktion till Levis forskning kan bland annat läsas i SvD.

Levi presenterar mycket som vi samhällsdebattörer kan hitta inspiration från när vi efter bästa förmåga försöker förstå alla märkligheter i den rådande ordningen. Som exempelvis att vi betalar nästan allt vi tjänar i skatt. Och vad fan får vi för pengarna, egentligen? Kanske kan vi hitta en del av svaret i Levis diskussion om ”predatoriskt styre”.

Alla makthavare är predatoriska i den meningen att de försöker extrahera nyttigheter ur det objekt de behärskar.

Alla makthavare är predatoriska i den meningen att de försöker extrahera nyttigheter ur det objekt de behärskar. Vare sig det är en nation eller ett företag, en jordbruksfastighet eller en förening. Men om makthavaren är en predator, ett rovdjur, så talar vi här om rovdjur som är intelligenta och rationella.

Extrema predatorer mjölkar ur allt som finns – och framförallt berikar sig själva, men de flesta är betydligt mer betänksamma. Och de behöver inte vara ute efter att sno åt sig för egen räkning, utan målet kan vara att skapa ett bättre samhälle.

Den predator som tar för sig för mycket riskerar att förlora allt eftersom folk då kanske gör uppror eller emigrerar. Därför kommer en klok predator att mjölka mer långsiktigt. Men ingen makthavare kommer undan kravet att på ett eller annat sätt utvinna resurser för att göra det som krävs för att behålla makten. Vare sig det är att gå i krig för att försvara sitt territorium eller etablera en verksam befolkningspolitik.

Det är därför inte ovanligt att en predator avstår från att ta ut en möjlig skatt eller avgift därför att det på sikt kan förhindra framtida uttag. Eller locka upp konkurrenter på banan. Ett bra exempel är rutavdraget som förvisso kostar en del, men har samtidigt har satt fart på tjänstemarknaden så att fler jobb skapas och tillväxten ökar, vilket predatorn förväntar sig ge mer tillbaka.

Trixet för predatorn är att placera sig där folk måste passera för att klara sin överlevnad. Som förr, när städer omgärdades av en mur, som inte bara var en försvarsnödvändighet utan också gjorde att alla varor måste passera portar. Och där passar det bra att ta ut avgifter av alla som ville sälja något på stadens torg.

Och en utmärkt idé är att staten, som ska garanterar medborgarna deras egendom, också tar ut en liten slant – ”stämpelavgift” – som varje fastighetsbytare måste erlägga. Eller när vi köper dator så erlägger vi en slant för minneskapaciteten. Av varje transaktion vi gör på nätet klipper några åt sig ett korvöre. Och så vidare.

För att predatorn ska finna mödan värd att extrahera en slant måste det vara enkelt och helst ett självspelande piano. Transaktionskostnaderna måste vara låga. Transparensen också, så att inte de som betalar irriterar sig för mycket. Det är därför många av dessa skatter och pålagor är ”osynliga”.

Framförallt kan predatorn utnyttja att folk måste jobba – och företagen anställa – för att överleva.

Företagen har stor makt i sina händer när de väljer vem de ska köpa arbetskraft av, och till vilket pris. Men det omvända är också sant.

Företagen har stor makt i sina händer när de väljer vem de ska köpa arbetskraft av, och till vilket pris. Men det omvända är också sant. Företaget köper arbetskraft för att kunna hålla sin verksamhet igång, och det gör att arbetskraften kan organisera sig för att strypa tillförseln om villkoren inte är tillräckligt goda.

Därför uppstår ett ömsesidigt beroendeförhållande, där den anställde måste ta hänsyn till den som köper arbetet, och denne måste i sin tur på olika sätt försäkra sig om arbetstillgången. Ur detta drama uppkommer det vi i Sverige kallar för ”parterna”.

Men till dessa två har anslutit sig en tredje part, staten. Det är detta ömsesidiga beroende hos arbetare och arbetsköpare som predatorn kan utnyttja. För att de ska kunna göra sin transaktion – arbete mot lön – måste de också involvera staten, åtminstone om det rör verksamheter med industriella skala.

Det parterna avstår till staten – gemensamt – är ett slags beskyddarpeng som sedan kommer bägge tillgodo. En framsynt predator ser nämligen till att sådana transaktioner är ”frivilliga” genom att erbjuda ett antal nyttigheter som också berikar alla på sikt, exempelvis sjukvård, kommunikationer och utbildning, sådant som lagts till tidigare statliga kärnuppgifter som rättsväsende, säkrad äganderätt, valuta och försvar.

Ur detta kan vi vaska fram några framtidsscenarier:

  1. Ju färre som lönearbetar, desto mer intresserad kommer predatorn att bli av exempelvis konsumtionsskatter.
  2. Ju mer rörligt kapitalet blir, desto mer angelägen måste predatorerna bli att först sänka avgifterna på kapital, men sedan hitta metoder att förhindra skatteparadis och andra flyktvägar för förmögenheter.
  3. Och slutligen, om predatorn inte håller sin del av avtalet – och levererar de nyttigheter ”parterna” förväntar sig – kommer parterna försöka hitta alternativa lösningar. Kanske med egenfinansierade välfärdsinstitutioner, exempelvis sjukvård och pensionssystem för anställda.

Att vara en smart predator är inte lätt om bytesdjuren också är smarta….

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2019-05-28 - 10:11