Nu ökar trycket på den svenska modellen. Hot från politiker är en orsak. En annan att allt färre väljer att organisera sig fackligt. Och när facken får färre medlemmar minskar kollektivavtalens legitimitet, menar krönikören Anders Ferbe, som oroas över att ödesklockan kommer allt närmare.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen är unik och framgångsrik. Men dess grund utmanas. Inte minst av en lägre facklig organisationsgrad. Men även av politiska initiativ, nationellt och inom EU.

Grunden för vår arbetsmarknadsmodell är att självständiga parter, utan politisk inblandning, tar ansvar för anställdas löne- och anställningsvillkor. 

För att det ska fungera krävs en hög organisationsgrad bland löntagare och arbetsgivare. Det ger legitimitet åt parterna att ta ansvar via rikstäckande kollektivavtal om löner och villkor. Avtal som skapar arbetsfred och reallöneökningar samt ordning och reda för löntagare och arbetsgivare.

Modellen har gynnat Sveriges löntagare och företagare under lång tid. Men dessvärre börjar grunderna försvagas. Professor Anders Kjellberg från Lunds universitet visar i sin forskning att den fackliga organisationsgraden sedan 2006 har sjunkit från 77 procent till dagens 67 procent.

Bland arbetargrupper är tappet ännu mer dramatiskt. Från att 2006 i stort sett ha varit samma organisationsgrad för arbetare och tjänstemän är nu tjänstemännens organisationsgrad 72 procent och arbetarnas 59 procent. Bland utrikes födda arbetare är 49 procent organiserade. I denna grupp finns också många av morgondagens arbetskraft.

Den svagare fackliga organisationsgraden vägs till viss del upp av att arbetsgivarna är fortsatt välorganiserade.

Den svagare fackliga organisationsgraden vägs till viss del upp av att arbetsgivarna är fortsatt välorganiserade. Ungefär nio av tio anställda finns på arbetsplatser som binds av kollektivavtal.

Men otvivelaktigt minskar avtalens legitimitet när den fackliga organisationsgraden sjunker. Redan idag finns branscher där färre än hälften av de anställda är fackliga medlemmar. Om fler branscher och yrkesgrupper hamnar i detta läge så ökar risken markant att kollektivavtalen och fackets roll i den svenska modellen ifrågasätts.

Det riskerar i sin tur bli en nedåtgående spiral. Lägre medlemssiffror urholkar facklig legitimitet och förhandlingskraft, vilket leder till lägre facklig närvaro och sämre resultat i avtal, vilket leder till ytterligare sjunkande medlemssiffror, och så vidare. Tip-pointen blir ett faktum.

Trycket mot modellen beror på olika saker. Ett skäl till lägre facklig organisationsgrad är de förskjutningar som skett på arbetsmarknaden. Allt fler arbetar inom privat tjänstesektor med svagare facklig tradition, på mindre arbetsplatser och ofta med osäkra anställningar och udda arbetstider.

En annan orsak är en ökad individualisering med allt mer prövande inställning till medlemskap i fackförbund och andra föreningar. Även facklig osynlighet på arbetsplatsen eller anställdas okunskap om kollektivavtalens värde påverkar.

Den lägre organisationsgraden öppnar också för politiker att lägga sig i parternas ansvar. Det kan vara krav på lägre ingångslöner och sämre anställningsvillkor, eller - vilket kanske är det största hotet - att Sverige ska ansluta sig till en europeisk modell med lagstiftade minimilöner.

EU-kommissionens ordförandes plan om europeiska minilöner skulle vara helt förödande för den svenska modellen.

Att nationella politiker till och från vill påverka löner och villkor är inget nytt. Men hotet från politiker inom EU ökar. EU-kommissionens ordförandes plan om europeiska minilöner skulle vara helt förödande för den svenska modellen. Tillsammans med en sjunkande organisationsgrad blir därför modellens framtid mycket osäker.

Om vår arbetsmarknadsmodell ska kunna överleva, krävs insatser från olika håll. Politikerna måste motverka all nationell och europeisk inblandning. Facken behöver ytterligare prioritera medlemsrekrytering och ökad facklig närvaro på arbetsplatserna. Arbetsgivarna bör än mer värna kollektivavtalen och partssamarbetet.

Parterna kan dessutom gemensamt stärka modellen genom att reglera än fler frågor i kollektivavtalen. Det kan både öka avtalens värde och minska risken för att drabbas av kommande politiska kastvindar.  

Än klämtar inte ödesklockan, men om inget görs kryper det farligt nära.

Anders Ferbe

Publicerad av Anders Ferbe den 2019-11-20 - 13:11  #Politik #Svenska modellen #Kollektivavtal #Krönika