Tilltron till myndigheter skadas när de väljer att driva opinion, menar krönikören Eva Cooper. Hon exemplifierar med Riksrevisionens senaste RUT-rapport, vars tolkningar hon menar är resultatet av en politisk agenda. Och det vore i så fall inte första gången, skriver hon.

Tjänstemän använder myndigheters maktmedel mot enskilda för att främja sin egen uppfattning om hur samhället bör se ut. Det låter absolut absurt, men är tyvärr inte ovanligt att egna personliga intressen hos tjänstemän sätts framför lag och rätt när det tas beslut. Ta till exempel EU:s vattendirektiv. Det har tagits fram för att skapa en likadan förvaltning av alla medlemsländers vatten. I Sverige tolkades det i direkt kontrast till EU-kommissionens uttalade innebörd, och intressen och perspektiv vägdes inte in. Detta visar sig bero på tjänstemän som samtidigt var aktiva i föreningen Älvräddarna, som ivrar för utrivning av vattenkraft.

En färsk rapport från Riksrevisionen väcker frågan om även den myndigheten drivs aktivistiskt. Riksrevisionen har i sin studie kommit fram till att regeringens bedömning att RUT-reformen är självfinansierad har svagt empiriskt stöd. Den sammantagna analysen från Riksrevisionen är att de positiva effekterna på statsfinanserna (med ökat arbetsutbud, nya jobb och minskade svartjobb) understiger kostnaderna för RUT-avdraget. Dessutom lyfter myndigheten att RUT ger negativa effekter på statsfinanserna då hushållens konsumtion av andra varor och tjänster minskar när de istället lägger pengarna på RUT-tjänster.

Konsumtionen av RUT-tjänster möjliggör annan konsumtion, och renderar också mer skatteintäkter.

Men samtidigt visar Riksrevisionens rapport också att RUT-avdraget har frigjort tid för barnfamiljer. Även om det inte är ett klarlagt orsakssamband pekar granskningen på att sammanboende par som köpt RUT-tjänster i genomsnitt ökade sin sammanlagda arbetsinkomst med 2,5 procentenheter mer än de hushåll som inte hade köpt några RUT-tjänster. RUT-köparna får helt enkelt mer tid för arbete, vilket är en positiv bieffekt av avdraget – skattekilarna minskar. Konsumtionen av RUT-tjänster möjliggör därför också annan konsumtion, och renderar också mer skatteintäkter.

Vidare har Riksrevisionen valt att inte räkna på att svarta jobb har blivit vita, och då är det kanske inte så konstigt att myndigheten får det till att de positiva effekterna är låga? Men enligt Skatteverket har andelen svenskar som anlitar svart arbetskraft minskat rejält under perioden. Och så har Riksrevisionen utgått från att skatteintäkterna från arbetskraftsinvandrare är noll (0). Vilket är helt orimligt – arbetskraftsinvandrare betalar skatt i Sverige precis som alla andra! Dessutom kommer de hit och konsumerar varor och tjänster, något som även det ger klirr i statskassan.

Det här är bara några exempel på sådant som inte hänger samman i granskningen. Det finns en uppsjö märkligheter i hur Riksrevisionen presenterar sina resultat, vilket professor Sven-Olov Daunfeldt förtjänstfullt pekar på i en intervju här i Arbetsmarknadsnytt.  Det verkar på det stora hela inte vara några konstigheter med siffrorna i sig – men myndigheten tycks tolka dem som fan läser Bibeln, och genomgående redovisas sämsta möjliga scenario.

Det är inte för inte som en kan börja misstänka att det handlar om att det finns en politisk agenda bakom tolkningarna, och att rapporten blir ett verktyg för myndigheten att opinionsbilda mot RUT-avdraget. Helt ärligt börjar jag tvivla på myndighetens arbete.

Det är inte för inte som en kan börja misstänka att det handlar om att det finns en politisk agenda bakom tolkningarna.

Det vore alltså inte första gången tjänstemän på en myndighet driver egna agendor som speglar deras personliga åsikter. Förutom det tidigare exemplet om vattendirektivet, så har många andra fall av misstänkt aktivism i myndighetsvärlden uppmärksammats de senaste åren. Ett sådant är artinventeraren på länsstyrelsen, som därmed har makt över beslut om avverkning, som samtidigt på sin fritid var aktiv som skogsaktivist och undervisade om hur man kan stoppa avverkningar. Professor Jan Olsson och hans forskarkollega Erik Hysing vid Örebro universitet har forskat på just detta, och har kunnat visa hur vanligt det är att rena miljöaktivister arbetar inom kommunerna i Sverige. Och på sina sätt är det ju inget konstigt att engagerade människor väljer att söka sig till arbeten där de ser möjligheter att påverka. Men det gäller att skilja på ämbetsmannaskapet och privata intressen.

Majoriteten av riksdagspartierna stöttade i det senaste riksdagsvalet en utvidgning av både RUT och ROT. Men RUT har också ständigt kritiserats, ja, närmast hatats. Många gånger med en tydligt nedvärderande syn på ”pigor”, och åsikter om att folk ska ta hand om sin egen skit. Kritikerna har för övrigt inte alls vänt sig mot målare och att folk ska ta hand om sin egen köksrenovering med samma kraft.

Det finns uppenbara risker att myndigheter blandar samman rollen som opinionsbildare med myndighetsutövningen.

Med tanke på hur Riksrevisionens rapport har utformats är det befogat att fundera på drivkrafterna bakom. Det finns uppenbara risker att myndigheter blandar samman rollen som opinionsbildare med myndighetsutövningen. Tilltron skadas till statens neutralitet när myndigheter genom sin opinionsbildning tar ställning i politiska frågor. Eller som också sker ibland, vår livsstil. I grunden handlar det om politikens roll och hur den svenska demokratin ska fungera i framtiden.

Eva Cooper

Publicerad av Eva Cooper den 2020-02-26 - 10:08  #Kompetensförsörjning #Politik #Integration #Skatt #Krönika