Biljäveln styr sig själv, konstaterar krönikören Stig-Björn Ljunggren efter en hyrbilsresa genom Sverige. Om den kan göra det, så kanske datorer snart kan skriva ledare. "Det FÅR inte ske", skriver han. Kommer datorerna att ta över?

Jag hyr en bil för att åka från Uppsala till Blekinge. När jag kommer ut på E4 börjar jag fippla med knapparna på ratten för att ställa in automatisk hastighet. När jag fått det att fungera märker jag till min förvåning att bilen lägger sig bakom framförvarande ekipagel för att med respektfullt avstånd följa med i flödet, ungefär som en tågvagn i ett tågset.

Det här är ju fantastiskt tänker jag. Sedan blir det ännu märkligare. Jag märker hur ratten automatiskt vrider sig, först lite, sen mer.

Biljäveln börjar styra själv!

I stort sett hela vägen från Uppsala till hamburgerkorsningen vid Värnamo åker jag ett slags biltåg. Om jag släpper ratten helt kommer det gnyende signaler från bilpanelen, så jag kan inte ta en tupplur.

Men skillnaden är fundamental jämfört med förr.

Det här, tänker jag, det är framtiden. Det här är ytterligare ett steg i ”automatiseringen”.

Biljäveln börjar styra själv!

Och de som vet något om dessa saker säger först till mig att det kallas ”adaptiv farthållare”, och jag upptäcker att jag kan själv ställa in avståndet till bilen framför, få assistans vid omkörning samt sätta en övre hastighetsgräns.

Sedan verkar alla jag bilkunniga jag pratar med vara överens om att i princip kan vi nu överlåta körningen åt bilen själv. Det är några tekniska/moraliska problem som betraktas som problematiskt, exempelvis vad ska bilen välja i en krissituation, rädda bilföraren eller en klunga skolbarn utefter vägkanten?

Men framförallt är det vår fastlåsta mentala bild av hur det ska fungera som är hindret. Många tycker det är otäckt att låta bilen köra själv. När jag berättar om min upplevelse säger flera spontant ”fy” och ”en sån vill jag inte köra”. Medan andra får något tindrande i ögonen som säger ”en sån vill jag också åka i!”

Jag gissar att den spontana oron hos människor är ungefär densamma som när folk för första gången klev ombord på ett tåg. Det var på den tiden, som vi skrattar åt idag, när läkarna förutspådde patologiska förändringar hos dem som åkte snabbare än 30 kilometer i timmen och den speciella diagnos, ”Railway Spine”, som gavs människor som varit med om en järnvägsolycka. Eller att prästerna protesterade mot att tågen gick på söndagarna och dessutom hade fräckheten att störa högmässan med sin ångvissla när de åkte förbi kyrkan.

Men det är inte bara folks mentala eftersläpning som hindrar denna automatisering. Lagarna är skrivna utifrån att det ska finnas en nykter, redig och välutbildad chaufför som framför fordonet enligt konstens alla regler.

Det där med mobiltelefonen och körning är ett bra exempel. Riksdagen fick tummen ur och förbjöd detta ofog ungefär i samma veva som automatiseringen gjort det mycket tryggare att köra och hantera telefonen samtidigt.

Ett av många exempel på att lagstiftningen stundtals släpar efter … Vi kan också lätt föreställa oss att denna utveckling väcker oro i transportbranschen, såväl bland företag som bland anställda.

Åkerinäringen kommer att utmanas – även om det uppkommer en lång rad andra tjänster när andra försvinner. Bilarna ska servas, systemet övervakas.

Möjligtvis kan oron leda fram till lagstiftning och utredningar som sätts in för att minska omvandlingstrycket, men vi utvecklingsoptimister brukar föreställa oss att detta bara tillfälligt hindrar förändringar som förr eller senare ändå får genomslag.

Det är inte säkert att det främst är lagstiftningen som håller tillbaka utvecklingen, utan minst lika mycket människors mentala tröghet.

Det är inte säkert att det främst är lagstiftningen som håller tillbaka utvecklingen, utan minst lika mycket människors mentala tröghet. En viss skepsis till teknikens under är dessutom ofta befogad.

Fast vi som varit med minns hur folk kunde säga, när datoriseringen påbörjades, att ”jag kommer aldrig att sätta mig vid en sån där dator …”

Var tog de vägen sen?

Och, inser jag plötsligt med viss skräck, tänk om det också finns en robot som börjar skriva ledare? Som plockar ihop ännu mer insiktsfulla dagskommentarer än dem jag åstadkommer, dessutom kryddade med fakta och relevanta länkar?

Nä, det kommer inte att ske. Det FÅR inte ske. Ledarskrivande går inte att ersätta, automatisering kan inte göra personliga texter, mustiga och analytiska på en gång. Det kräver talang … eller i brist härpå, hårt arbete.

Eller?

Min oro skingras något när jag svängde av E4 för att på småvägar snedda över de stora skogarna ner mot Blekinge. Något jag ibland gör i syfte att bekanta mig med landets alla avkrokar.

Då börjar bilen plötsligt bete sig oroligt. Den piper och lämnar över styret till mig när vägmarkeringarna inte är lika tydliga. Den beter sig ängsligt när vi åker genom småsamhällen. När det sen blir regn får jag koppla ur den adaptiva farthållaren och åter ta kommandot.

Det är inte riktigt här än. Men snart.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2020-03-11 - 12:27  #Arbetsmiljö #Krönika