Att det är svårt att flytta är inte svårt att konstatera, skriver krönikören Mattias Svensson. Han menar att konsekvenserna av en trög bostadsmarknad sträcker sig långt bortom bostadsmarknaden och långt från storstäderna.

I samhällsdebatten på senare år har invandrings- och globaliseringskritiker begråtit och romantiserat så kallade ”somewheres”. De är människor som antagits vara så rotade i sin hemorts mylla att de valt att stanna när fabriken lagts ner, trots att det ofta saknas andra likvärdiga jobb och de får hanka sig fram. Utifrån deras sociala tragik har tyckarna som lyft fram dem kunnat fördöma globaliseringen, invandrarna och liberalismen.

Tänk om problemet istället är att människor inte har samma möjligheter som förut att flytta dit jobben finns?

I sin nya bok ”Not working – where have all the good jobs gone” visar arbetsmarknadsekonomen David Blanchflower att mycket talar för att det blivit svårare att flytta inom de flesta västländer, och att det är en viktig orsak till stagnerande tillväxt och löner.

Att det är svårt att flytta är inte svårt att konstatera. I USA är andelen som flyttar inom landet rekordlåg, i Sverige står en miljon människor i kö till hyreslägenheter i storstäderna, och i de flesta västländer bor unga vuxna kvar allt längre hos sina föräldrar.

Färre kan då söka de jobb som finns i attraktiva områden, eftersom de inte kan flytta inom räckhåll för dem. De som ändå kan ta sådana jobb får ofta längre pendlingsavstånd, vilket är en av de aspekter av arbetslivet som folk trivs sämst med.

Färre kan söka de jobb som finns i attraktiva områden, eftersom de inte kan flytta inom räckhåll för dem.

Trögheten kan illustreras av att det häromdagen blev en nyhetsartikel i SvD (22/7) av att en familj för sju år sedan flyttade till Stockholms innerstad från Farsta för att minska pendlingstiderna till jobbet. Det är alltså något närmast exotiskt i huvudstaden, även för en dubbelarbetande familj som redan bor i närförort. För andra är det helt enkelt otänkbart, och då sjunker snabbt antalet tänkbara jobb. En växande grupp av framför allt unga vuxna män har också lämnat arbetsmarknaden och söker inte längre jobb.

Så vad beror den växande trögheten på? Reglerade hyresmarknader missgynnar folk som vill flytta till attraktiva städer för studier och jobb. Även eget ägande av bostad skapar tröghet. Felet är inte primärt ägandet i sig. Att kunna äga sin bostad är på många sätt en trygghet för den enskilde, men via det politiska ramverket har det också blivit ett sätt att berika sig på andras bekostnad. De som äger bostad i ett välbärgat område ser gärna till att det inte byggs fler bostäder, då ökar deras fastighetsvärden och nominella löner. Men det innebär också att färre kan flytta dit jobben finns.

Bostadsägarnas motstånd gäller också affärsverksamhet. Blanchflower har hittat direkta samband mellan ökad andel bostadsägande och färre nya företag. Något som i Sverige kanske främst noterats på kultur- och nöjesområdet med ett flertal uppmärksammade stängningar och neddragen verksamhet på senare år. Också detta innebär färre jobb.

Rörlighet på arbetsmarknaden kräver alltså rörlighet på bostadsmarknaden, och den har blivit sämre på senare år, med allt längre köer och högre kostnader för att komma in. Utan denna rörlighet står också lönerna still. Bortfallet drabbar hela ekonomin. En studie från 2018 menar att felallokeringen av arbetskraft på grund av trögheterna på bostadsmarknaderna kan ha sänkt den aggregerade amerikanska tillväxten med så mycket som 50 procent mellan 1964 och 2009. Problemet är i vanlig ordning inte för mycket liberalisering, utan för lite.

Mattias Svensson

Publicerad av Mattias Svensson den 2019-08-28 - 10:57  #Politik #Krönika