När de politiska partierna inte kan ta ansvar för sitt eget fögderi, borde kanske arbetsmarknadens parter få ta större ansvar för Sveriges utveckling. Det föreslår krönikören Stig-Björn Ljunggren när han reflekterar över regeringsbildningen.

Imorgon, onsdag, ska riksdagen efter lite betänketid göra ett första tappert försök att skaka fram en regering som kan styra riket.

Det får mig att tänka på medeltiden. Och en finurlig tysk som lär ha uppfunnit den första stickningsmaskinen. När han förevisade sin skapelse blev folk förskräckta. Det kunde skapa arbetslöshet bland alla som levde på detta hantverk.

Därför lät man avrätta uppfinnaren.

Om detta är en skröna eller verkligen hänt diskuteras. Men det är en anekdot som kan användas för att illustrera en djupt liggande mänsklig egenskap: Vi är oroade över förändringar som rycker vårt levebröd ur munnen på oss.

Förändring är jobbigt.

Därför kopplingen till riksdagen. Förändring är jobbigt.

Men samtidigt är vi inte så korkade att vi inte vill ha någon förändring alls. Vi är inte, till skillnad från de flesta djur, enbart driven av en enkelriktad instinkt. Våra instinkter är att variera våra rutiner – men försöka förändra under ordnade former.

Regleringarna på arbetsmarknaden är ett bra exempel. En arbetsmarknad är en försäljningsplats för arbetskraft. De som säljer har ett intresse av att ha en stabil efterfrågan, de som köper vill ha flexibelt utbud av såväl kraft som pris. De förra har därför skapat karteller för att kontrollera utbudet av arbetskraft, medan de som köper hela tiden försöker öka sina frihetsgrader att handla efter behov.

Den ena parten vill helst få betalt för att fika. Den andra att jobbet i så hög utsträckning som möjligt görs gratis.

För att kontrollera denna intressekonflikt har det formerats ett antal ”parter” dom kommit överens om hur de ska göra när de inte är överens. Dessa parter ser värdet av att det finns viss trygghet i systemet, men utan att förhindra förändring.

Visserligen säger vi ofta att vi har ”vårt jobb” som om vi äger vår anställning, men till skillnad från många andra länder är utgångspunkten för den svenska ordningen inkomstgaranti, inte jobbgaranti.

Du äger inte ditt jobb. Men som medborgare äger du rätten till den industriella livsstilen, oavsett om du för tillfället är anställd eller inte. Folk ska därför känna trygghet i att deras försörjning är någorlunda tryggad om ”deras” jobb försvinner. Och systemet erbjuda en snabb väg till en ny anställning, antingen genom en fungerande arbetsförmedling, eller genom kompetensuppdatering.

Detta borde också vara utgångspunkten för hur lagstiftningen på arbetsmarknaden kan förändras. Men det har blivit allt tydligare att det är parterna som äger det förändringsmandatet, inte politikerna.

Saken är nämligen den, att de politiska partierna länge framgångsrikt har skapat ett skydd mot folkliga utmaningar.

Partierna har i praktiken blivit en del av statsapparaten. De tusentals som försörjer sig som partister är finansierade av skattebetalarna. De har på så sätt blivit ett slags folkvalda tjänstemän som på folkets uppdrag bevakar skattebetalarnas intresse.

Det har gått halvbra på sistone.

Det politiska etablissemanget famlar i mörkret - fast de mediala strålkastarna är påslagna.

Nu har den bristande dynamiken lett fram till att korken åkt ur. Folket har revolterat via valurnorna. Vilket gjort att det politiska etablissemanget famlar i mörkret - fast de mediala strålkastarna är påslagna.

Arbetsmarknadens parter bör nu fråga sig om partierna – genom riksdag och regering – kommer att klara att utveckla en dynamisk och ordnad arbetsmarknad? När de själva saknar förmågan att sköta sitt eget fögderi på ett anständigt sätt?

Kanske parterna får ta större ansvar för Sveriges utveckling, nu när inget parti klarar av att styra riket. Parterna är tillräckligt nära verkligheten för att förstå vad som behöver göras. Detta kanske tillsammans med kommunerna, som också har verkligheten under naglarna, på ett helt annat sätt än cirkusen i Stockholm.

Det gäller nog oavsett hur dagens övning i riksdagen slutar.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2018-11-13 - 08:52  #Politik #Krönika