Kärnan i den svenska modellen är att arbetsmarknadens parter själva sköter arbetsmarknaden med minimal inblandning av staten. Därför är det intressant att se hur arbetsmarknadens parter till slut kommit till en överenskommelse om ”etableringsjobb”, skriver krönikören Stig-Björn Ljunggren, men konstaterar att det också krävs andra insatser för dem som är i princip oanställningsbara.

Länge har vi talat om problemen med den höga arbetslösheten. Nästan alla partiledare har ställt sig upp och vittnat om hur deras första sommarjobb formerat dem som individer. De fick sälja glass eller röja sly – och efter detta gick livet som en dans.

Det är det som kallas för ”arbetslinjen”.

Men gradvis har diskussionen kommit att handla om att det tar så lång tid för migranter att komma i jobb, bli självförsörjande och ansluta sig till de välståndsbringande krafterna.

Och nu, när det råder högkonjunktur och vi närmar oss full sysselsättning i stora grupper, börjar också debattfokus att flytta sig: Problemet är inte arbetslöshet, problemet är att det saknas kompetent arbetskraft.

Kanske är detta en öppning för en revitalisering av den svenska modellen.

”Politiken ska vara understödjande, inte skriva parterna på näsan.”

Kärnan i den svenska modellen är att arbetsmarknadens parter själva sköter arbetsmarknaden med minimal inblandning av staten. Politiken ska vara understödjande, inte skriva parterna på näsan. Därför är det intressant att se hur arbetsmarknadens parter till slut kommit till en överenskommelse om ”etableringsjobb”.

Överenskommelsen innebär att nyanlända sätts i arbete kombinerat med språkutbildning och annan kompetensutveckling som behövs för att så småningom kunna fast etablera sig på arbetsmarknaden.

Det som är fördelen med att parterna hanterar detta är att det blir mer verklighetsanknutet, mindre krångel och att det är en kombination av teori och praktik. Alltför ofta har sådana här lösningar separerat själva arbetsuppgifterna från utbildningen.

Egentligen kan tankefiguren bakom etableringsjobben också ses som ett frö till en mer utvecklad kompetensutveckling för all befintlig arbetskraft. Med kunskaps-, service- och tjänstesamhället fungerar inte längre ”skafferimodellen”, alltså föreställningen att det offentliga utbildar arbetaren, ställer in hen i skafferiet där sedan arbetsköparna kan hämta vad de behöver vid behov. Istället måste vi utveckla en utbildning som är ständigt pågående.

Olika lösningar har diskuterats, exempelvis ”kompetenskonton” som låter den enskilda samla på sig tid och resurser för påbyggnadsutbildning. Men ingen bra lösning har presenterats. Arbetsmarknadens parter har varit passiva. Regeringarna handlingsförlamade.

Så om arbetsmarknadens parter levererar kanske det är dags för staten att sköta sin del av den svenska modellen – och återupprätta arbetsmarknadsutbildningarna. Men anpassade efter kunskapssamhällets krav.

Och även om vi i etableringsjobben och liknande projekt ser ljuset i slutet av tunneln återstår att fundera över vad som ska göras med en stor grupp arbetslösa som egentligen inte står till arbetsmarknadens förfogande eftersom de i princip är oanställningsbara. Här är knappast lösningen ens etableringsjobb, partsmodellen ger inga möjligheter, utan här måste staten ta ett mer direkt ansvar.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2018-03-28 - 09:00  #Arbetslöshet #Kompetensförsörjning #Krönika