I Sverige ansvarar arbetsmarknadens parter för lönebildningen. Nu utmanas den ordningen allt oftare av politiker som vill påverka lönenivåer och villkor. Det är en illavarslande utveckling som måste hejdas, skriver Lars Stjernqvist i en krönika.

Jag tänker på lärarlönelyftet. Regeringen har avsatt tre miljarder årligen för att göra läraryrket mer attraktivt. Pengarna ska gå till särskilt duktiga lärare, och i snitt höja lönen med 3 000 kronor i månaden för cirka 60 000 lärare. Utan tvekan, det måste betraktas som en kraftfull insats för att förbättra skolan och stärka läraryrkets status.

Det finns utan tvekan starka skäl för regeringens förslag. Om Sverige ska hänga med i utvecklingen behöver vi förbättra skolresultaten, och vill vi ha en bra skola måste vi ha bra lärare. Alltså finns det goda skäl för att göra läraryrket mer attraktivt.

För egen del tycker jag det förefaller förnuftigt att premiera särskilt duktiga pedagoger istället för att smeta ut satsningen över alla lärare. Det finns ungefär en kvarts miljon lärare, och därför krävs en riktad satsning för att lönelyftet ska märkas rejält i den enskildes plånbok.

”För det andra visar lärarlönelyftet att regeringen och riksdagen så långt som möjligt ska hålla tassarna borta från avtalsrörelsen.”

Visst finns det en del som är nöjda med satsningen, och som bekant är det sällan de nöjda som hörs mest. Många är emellertid kritiska. Det är självklart inte alldeles enkelt att dra gränsen mellan duktiga och mindre duktiga, och med lärarlönelyftets utformning blir gränsen mycket skarp. Fullt förståeligt finns det en frustration hos dem som inte har kvalificerat sig för lyftet.

Jag tror det går att lära sig en del av kritiken.

För det första är känslan för rättvisa och rationalitet stark i vårt land. Om vi vill vinna acceptans för uppgörelser på arbetsmarknaden är det viktigt att kunna hänga upp dem på begripliga och logiska krokar. Försvaret av vårt lands konkurrenskraft är en sådan krok, och att den konkurrensutsatta delen av näringslivet därför ska vara normerande för resten. En annan är att lönesättningen ska premiera ansvarstagande och utbildning, och det är ett skäl till att lärarlönelyftet får kritik. För det är inte alldeles enkelt att förklara eller försvara att det finns ett givet antal särskilt duktiga lärare på varje skola.

För det andra visar lärarlönelyftet att regeringen och riksdagen så långt som möjligt ska hålla tassarna borta från avtalsrörelsen. Den ska skötas av parterna.

Det är inte bara lärarlönelyftet som under senare tid har rubbat ordningen. Samtidigt som politiker i handling och framför allt i ord utlovar bättre villkor till lärare och andra så ägnar sig parternas organisationer i stor utsträckning åt politisk opinionsbildning.

Jag vet, det är inte alldeles enkelt att definiera vad som är vad. Kommunerna är arbetsgivare och de styrs ytterst av politiker, och därför blir politiker ofrånkomligen involverade i avtalsfrågor. Privata arbetsgivare påverkas av politiska beslut, och måste därför självfallet säga sin mening. Alltså finns det ett betydande gränsland där roller och intressen möts.

Trots det, det finns goda skäl för att bibehålla en grundläggande rollfördelning mellan å ena sidan arbetsmarknadens parter och å andra sidan de politiska församlingarna.

Lars Stjernkvist

Publicerad av Lars Stjernkvist den 2017-03-29 - 14:34  #Krönika