I jakten på väljarnas gunst kan det vara klokt att påminna sig om att Sverige sedan länge har en modell där planhalvorna mellan politikerna och arbetsmarknadens parter hålls isär, skriver krönikören Anders Ferbe, som varnar för en huggsexa i kommande avtalsrörelse.

En varm sommar övergår nu i en het valrörelse med politiker som formar sina vallöften. Oftast med vällovliga ambitioner, men ibland också med löften om bättre löner för en eller annan grupp, och/eller sänkta ingångslöner. Löften som hotar den modell som tjänar vårt land så väl.

I jakten på väljarnas gunst kan det därför vara klokt att påminna sig om att Sverige sedan länge har en modell där planhalvorna mellan politikerna och arbetsmarknadens parter hålls isär.

Politikerna anger via lagstiftning regler och ramar för arbetsmarknaden. Parterna tar i sin tur ansvar för nödvändig branschanpassning av reglerna samt för lönebildning, villkor och lönesättning. Oftast sker detta genom nationella kollektivavtal med möjlighet till lokal anpassning.

Med några få års undantag har denna modell gett oss arbetsfred, löneökningar och villkorsförbättringar under mer än ett halvsekel.

Med några få års undantag har denna modell gett oss arbetsfred, löneökningar och villkorsförbättringar under mer än ett halvsekel. Nyckeln finns i att politikerna har respekterat parternas självständighet och ansvar.

Nu verkar dock olika partiföreträdare vilja övertrumfa varandra om vem som vill gynna en viss löntagargrupp mest. Det handlar om att poliser, brandmän, lärare eller sjuksköterskor ska ha större löneökningar än andra.

Självfallet är detta viktiga yrkesgrupper. Tillsammans med undersköterskor, anställda i barn-, vård- och äldreomsorg, socialsekreterare och andra viktiga yrkesgrupper skapar de vår offentliga välfärd.

Men att från politiskt håll peka ut vissa grupper skapar flera problem. Ett är att kompensationskraven från andra grupper ökar. Det rimliga resonemanget från dem som inte får del av politikernas välvilja blir: vi är också viktiga och om några får mer än oss, ska vi också ha det.

Och risken för huggsexa i kommande avtalsrörelse ökar, inte minst påspädd av arbetskraftbristen inom många yrken.

Om alla ska ha mer än genomsnittet uppstår ett tryck på hela lönebildningsmodellen som till slut blir oförenligt med en lönebildning i balans. Och hotas den balansen hotas såväl framtida reallöneökningar som Sveriges kommande konkurrenskraft.

Om modellen åsidosätts av det politiska systemet kommer inte parterna ha möjlighet att ta ansvar för lönebildningen. Stödet från medlemmarna för nationella kollektivavtal som ger stabilitet och långsiktighet eroderar.

När dessutom politikers vilja till riktade löneökningar kombineras med krav på att avtalens lägsta löner ska sänkas, skjuts grundskott mot den svenska modellen och parternas självständighet.

Även om det kan vara frestande, så håll fingrarna i styr och låt parterna fortsätta ta ansvar.

Så därför, kära politiska företrädare. Fortsätt ha armlängds avstånd till lönebildning, lönesättning och avtalens minimilöner. Även om det kan vara frestande, så håll fingrarna i styr och låt parterna fortsätta ta ansvar.

För hur mycket ni än vill favorisera en särskild yrkesgrupp, eller sänka avtalens minimilöner så intervenerar ni i samma stund i lönebildningen och parternas fria förhandlingsrätt. Då kommer ni också till slut få ta det totala ansvaret för alla löntagares löner. Då förändras modellen i grunden.

Vår svenska arbetsmarknadsmodell är stabil, men också skör om vissa grundfundament rubbas. Och visst kan den upplevas ha sina brister – men dessa åtgärdas bäst i dialog med parterna – inte i en utmanande konfrontation.

Anders Ferbe

Publicerad av Anders Ferbe den 2018-08-15 - 09:00