Krönikören Stig-Björn Ljunggren hade tur. Han fick en fast anställning precis innan krisen. Annars hade han kanske inte längre haft en inkomst. Gigarbetaren får inte ta del av statens miljarder, menar han.

Jag blev fast anställd på Sydöstran den 1 mars. I samma veva blev pandemin reell. I stort sett alla evenemang under våren, liksom mitt ”sommarjobb” i Almedalen, försvann.

Hade jag fortfarande varit F-sedlare i gigekonomin hade jag inte längre varit det. Möjligtvis hade jag kunnat betala en del av eftersläpande skatter genom att kränga text. Men det hade blivit en mycket knaper tillvaro.

Ska vi spekulera i vad krisen leder fram till kan detta vara en punkt för funderande. Vurmen för gigekonomin har fått sig en rejäl törn. Det fria livet som symbolanalytiker i den nya ekonomins nätverkssamhälle har kanske haft sin tid, inte bara för mig, utan för många andra.

Vurmen för gigekonomin har fått sig en rejäl törn.

Krisen leder fram till att allt fler funderar på att krypa in i ett mer fast och beständigt system igen. Vi fick länge höra att i framtiden kommer arbetsmarknaden att i hög grad att bestå av högkompetenta individer som samlade på arbetsgivare, snarare än arbetsgivare som hade anställda. Ett företags styrka mäts inte, har det sagts, i vad de har innanför sina väggar, utan vilka de har i sitt omkringliggande nätverk.

Detta kallades ”den nya ekonomin”.

Jag tror inte att detta helt kommer att försvinna, men möjligtvis kommer vi att få se en syntes mellan den traditionella modellen med fast anställning på livstid och den nya ekonomins föreställning om att klara sig på sin individuella nätverksuppkopplade kompetens.

Nu kommer, antagligen, trenden att bli att fler av de fria partiklarna söker fast anställning. Utbudet av daglönare minskar kanske också. Det kommer inte att bli lika lätt att på ad hoc-basis skramla fram en flock konsulter. Att få arbetskraft Just In Time blir svårare.

Det kommer inte att bli lika lätt att på ad hoc-basis skramla fram en flock konsulter.

Detta blir förvisso betydligt mer framträdande i välfärdssektorn, där ”timmisarna” i högre grad kommer att bli omvandlade till fast anställda, med större krav på högre kompetens.

Men låt oss gissa att fler konsulter är beredd att låta sig anställas. Och kanske acceptera en lägre lön eftersom den ändå är mer säker.

Möjligtvis går det att dämpa coronasmällen mot den flexibla nya ekonomi genom att konstruera lösningar som gör det lättare att kombinera tillvaron som daglönare med arbetslöshetsförsäkringar. Det borde ha gjorts för länge sedan. Men nu öppnas för innovativa reformer.

Fast frågan är vem som har intresse av detta. Den svenska modellen utgår från att de stora företagen och staten samverkar, kanske inte alltid harmoniskt, men det är i vart fall här som fokus ligger vid kriser. Så även nu, även om många också är engagerade för de mindre företagen.

Men den f-sedeluppburne konsultbrackan försvaras inte av några starka talespersoner.

Men den f-sedeluppburne konsultbrackan, som inte sällan har det som formellt kallas enskild firma, och som lever sitt liv på marginalen i gigekonomins utkant försvaras inte av några starka talespersoner. Gigarbetaren får mer förlita sig på en partner med månadslön än att få del av de miljarder som staten nu distribuerar.

Rådet till en egenföretagare som inte kan få fast anställning blir då: Gänga dig med någon som har fast inkomst.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2020-05-06 - 09:39  #Coronakrisen #Företagsamhet #Krönika