Det svenska pensionssystemet är utsatt för hot, men det borde bevaras och bevakas. Det menar krönikören Janerik Larsson, som tycker att arbetsmarknadens parter bör ta sitt ansvar.

Frågan om det svenska kollektivavtalssystemets framtid diskuteras ur olika perspektiv. Det finns berättigad kritik mot ett stelbent och föråldrat system.

I somras skrev till exempel företrädare för fackförbundet Civilekonomerna på DN debatt (9 juli) klokt om att dagens kollektivavtal har blivit en allvarlig bromskloss på svensk arbetsmarknad: ”Nu behövs moderna avtal som hjälper individen att behålla balansen i livet och säkrar företagens konkurrenskraft. Vi vill öppna för individualiserade avtal som är anpassade till människors olika livsfaser.”

Men det blev inte mycket till debatt i sommarhettan. Unionens ordförande Martin Linder skrev en ganska fantasilös och magsurt avfärdande kommentar, men i övrigt var det tyst.

Av någon anledning tycks kollektivavtalsparterna inte bry sig så mycket om att sälja in det som är en verklig styrka, nämligen kombinationen av tjänstepensionssystemet och ett effektivt system för att hjälpa tillfälligt arbetslösa medlemmar.

Man kan förstå att de fackliga organisationerna är försiktiga med att tala väl om detta. Åtminstone LO är ju nära kopplat till den ofta illa fungerande statliga välfärdsapparaten. Av partinitiska skäl kanske de inte gärna vill berätta om att de, i samarbete med arbetsgivarna, har ett system som ur ett internationellt perspektiv ter sig unikt välfungerande.

På arbetsgivarsidan finns det säkert också de som av ideologiska skäl hellre skulle se ett helt privatiserat system eftersom uppbyggnaden av Alecta och AMF onekligen skapat finansiella giganter som inte direkt passar in i en nyliberal dröm.

Mellan 1999 och 2003 genomfördes den pensionslagstiftning som ersatte det gamla ATP-systemet vilket inte hade förutsättningar att hålla på sikt. Jag arbetade då ett tag med ett projekt för att undersöka den internationella responsen på den svenska reformen. Jag kunde rapportera om en kombination av förvåning och entusiasm. Att reformera pensionssystem hör till det politiskt allra svåraste.

Det nya systemet attackeras ofta och svårigheterna att hålla fast vid systemets gedigna grundstruktur är svåra. Skälen är politiska. Det finns alltid någon som anser sig som ”förlorare” i ett system som bygger på att det helt ska finansieras av de inbetalda avgifterna. Kraven på att den så kallade bromsen ska avskaffas betyder bara att framtida generationers pensioner konsumeras av dagens pensionärer. 2013 räknade nationalekonomen Mattias Lundbäck ut att den åtgärden skulle innebära att dagens unga i framtiden skulle få ut så mycket som 16 procent lägre pension än med dagens system – det handlar om runt 50 miljarder kronor per år.

Arbetsmarknadens huvudorganisationer borde aktivt kämpa mot de krav på att underminera det statliga pensionssystemet som nu väcks.

Arbetsmarknadens huvudorganisationer borde aktivt kämpa mot de krav på att underminera det statliga pensionssystemet som nu väcks. De problem som det pekas på (”fattigpensionärer”) får lösas på andra sätt.

I USA och Storbritannien saknas det svenska kollektivavtalssystemet och dess tjänstepensioner. Det innebär att det nu sedan åtskilliga år förs en bekymrad debatt om hur den stora 40- och 50-talistgenerationens pensioner ska säkerställas. Vem ska betala när pensionärerna inte själva har sparat? Och hur agerar dagens arbetskraft när de förstår att de pensionssystem som finns (till exempel social security i USA) kan vara konsumerade när det är dags för dem att gå i pension?

En pensionsexpert sa nyligen i Financial Times att politiker inte blir valda på att berätta sanningen om pensionskrisen. Torypartiet i Storbritannien förlorade mycket på sitt förslag i det senaste valet att införa det som kom att kallas ”skatt på demens”. Den oberoende tankesmedjan Institute för Government konstaterade att förslaget i sak var viktigt och riktigt – men att väljarna ogillade det…

600 miljoner människor var över 65 år 2017. Den siffran kommer till år 2050 ha stigit till 2,1 miljarder. I det perspektivet är det av största betydelse att stabila svenska pensionssystem bevakas och bevaras. Arbetsmarknadens parter ställer inte upp i valen och borde därför vara detta stabila systems viktigaste och mest högljudda försvarare.

”Någon annan” kommer nämligen inte att vilja ta på sig den uppgiften.

Janerik Larsson

Publicerad av Janerik Larsson den 2018-12-19 - 12:48  #Krönika