Danstillståndet lever kvar, trots att det har gått två år sedan en enig riksdag beslutade om dess avskaffande. Orsaken är ett regeringsparti som inte vill ändra lagen. De som drabbas är kreativa jobbskapare, konstaterar krönikören Mattias Svensson.

Det har gått två år sedan riksdagens majoritet beslutade att avskaffa kravet på danstillstånd. Ändå är kravet kvar. Krögare hamnar fortfarande i polisförhör på grund av gäster som dansat utan myndighetstillstånd, andra sliter med den extra byråkrati som tillståndskravet medför.

Problemet är regeringen behöver lägga en proposition med exakta lagförslag för att kravet på danstillstånd ska kunna ändras. I regeringen sitter ett parti som inte vill ändra lagen, och från detta parti kommer de ansvariga ministrarna. Anders Ygeman drog en vals om att frågan bereddes på departementet för att slippa släppa dansen fri. Hans efterträdare Morgan Johansson vägrar bjuda upp, utan sitter och väntar på att den utredning ska bli klar som tillsattes först i höstas, ett och ett halvt år efter riksdagsbeslutet. Den kommer i juni.

Kravet på danstillstånd har en lång historia av moralpanik och misstänksamhet. Dans utreddes på 1930-talet som en inkörsport till kriminalitet. I vissa kretsar sågs den som en ödesfråga för vår framtid: ”Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad” dundrade Nils Frykman från Nässjö i ett vid tiden spritt citat.

Vissa politiker har svårt att se fördelarna med att släppa makt ifrån sig. Även här kan historien vara till hjälp. När vi lyft på andra nöjeslivets restriktioner har det inneburit uppsving för hela branscher, nya affärsidéer och fler jobb.

Även musiken som ungdomarna dansade till sågs som samhällsfarlig. Musikerförbundet försökte, för att skydda sina medlemmar, först hindra jazzmusikens spridning i landet med påståenden om att musikerna kunde bli sinnessjuka av musicerandet, och samlade 1937 en demonstration mot att utländska musiker fått arbetstillstånd i landet för en konsert på Grand Hôtel. Är det någon som idag tror att konsertlivet vore bättre om bara svenska musiker fick uppträda?

Långt in på 1980-talet fanns misstänksamheten kvar mot dans och nöjen. De ansågs ytliga och passiviserande enligt den tidens ”medvetna” samhällskritik. Diskoteken motarbetades efter farhågor om att blinkande lampor, dans och alkohol skulle bli särskilt farligt – en föreställning som bland annat spreds av Musikerförbundet, som såg dans till skivor som hot mot orkesterjobb.

Få ser idag dansen som någon större samhällsfara, men vissa politiker har svårt att se fördelarna med att släppa makt ifrån sig. Även här kan historien vara till hjälp. När vi lyft på andra nöjeslivets restriktioner har det inneburit uppsving för hela branscher, nya affärsidéer och fler jobb.

Håkan Hjulström illustrera detta i boken Diskoteken i Sverige – branschen som försvann (Ekerlids, 2014). Diskon drevs inte sällan av unga entreprenörer som fick en tidig lektion i affärslivets realiteter. Nöjespappan Hasse Wallman startade sin mångfacetterade verksamhet bland annat med diskoteket Club hit i Norrköping 1965, enligt många Sveriges första. Slöjdläraren Torbjörn Blomqvist byggde ett fantasifullt disko i småländska Nybro som lockade besökare från vida omkring, för att sedermera sälja restaurang- och diskoteksinredningar. Diskoteken professionaliserade också jobbet som dj, vilket lade grunden för svensk musikexport under senare decennier.

Ingen vet exakt hur det kommer att se ut den dag kravet på danstillstånd slutligen avskaffas. Något skulle förstås kunna gå på tok, men det är betydligt mer sannolikt att vi i efterhand förundras över den kreativitet som kommer till uttryck i nya jobb och nya kulturformer.

Mattias Svensson

Publicerad av Mattias Svensson den 2018-05-02 - 10:22