Om omsorg och undervisning ska ske med samma personaltäthet som idag behövs alla som kommer in på arbetsmarknaden i kommun- och landstingssektorn. Men hur ska politikerna locka personalen?, undrar krönikören Mattias Svensson, som vill se mer marknadsstyrning och fler arbetskraftsinvandrare.

Det är märkligt att så många framtidsfunderingar handlar om att jobben ska ta slut. När jag tittar på prognoserna för framtiden ser jag inget slut på uppgifterna som behöver utföras. Tvärtom ökar behoven under kommande år. Bland annat behöver omkring 1 000 nya skolor och förskolor byggas, och en högre andel äldre betyder större behov av sjukvård och äldreomsorg.

Ska omsorg och undervisning ske med samma personaltäthet som idag behövs 60 procent av all tillkommande arbetskraft fram till 2025 i kommun- och landstingssektorn. Skulle välfärden byggas ut i samma takt som vi vant oss vid, och som det kan låta ett valår med alla satsningar på exempelvis fler vuxna i skolan, då skulle alla som nettoadderas till den totala arbetskraften fram till år 2025 behöva jobba kommunalt. Bara det är 207 000 personer.

Politiker som lovar samma välfärd som idag behöver förklara hur betydligt fler ska kunna lockas att jobba som lärare, socionomer, vård- och omsorgspersonal.

Det kan vara värt att tänka på så här i valrörelsen. Politiker som lovar samma välfärd som idag behöver förklara hur betydligt fler ska kunna lockas att jobba som lärare, socionomer, vård- och omsorgspersonal. Ja, eftersom många redan lämnar dessa yrken behöver de förstås börja med att förklara hur de ska få personalen som redan jobbar att trivas tillräckligt bra för att stanna.

Det är lätt att se två mycket dystra scenarier framför sig. Ett är att fortsätta i samma hjulspår som idag, och därmed köra slut på den personal finns. Då lastas bördan allt tyngre på de som är kvar, vilket får ännu fler att lämna. Det blir en ond spiral.

Ett annat är att denna situation leder till desperata lösningar som tvångsåtgärder. Inte minst på vänsterkanten är det populärt att leka med tanken att tvinga ungdomar via något slags utökat pliktsystem, en civilförsvarsplikt. Så skulle det teoretiskt kunna gå att få fram en kader underbetald arbetskraft. I praktiken skulle förstås bidraget från outbildad och omotiverad arbetskraft vara kvalitativt usel, vård och skola skulle försämras och ungdomar skulle i andra änden försenas i utbildning och yrkeskarriär.

Privata alternativ är vanligtvis bättre på att locka medarbetare och bygga ut verksamheten, särskilt om de kan göra vinst.

Tre saker skulle däremot kunna hjälpa:

  • Arbetskraftsinvandring är ett uppenbart svar. Kompetenta medarbetare till dessa sektorer bör välkomnas med öppna armar. Vi konkurrerar dock med andra västländer i samma situation, och språket kan vara en barriär.
  • Privata alternativ är en annan viktig del. Dessa är vanligtvis bättre på att locka medarbetare och bygga ut verksamheten, särskilt om de kan göra vinst.
  • Den tredje faktorn är marknaden, inklusive att den som nyttjar tjänsterna också i högre utsträckning betalar för dem.

Med en sådan fungerande marknad skulle det finnas en öppning för privata alternativ som också tänkte radikalt friare kring hur ny teknik och andra arbetsbesparande åtgärder skulle kunna användas helt annorlunda, men fortfarande i syfte att leverera undervisning, service och omsorg. Med offentlig finansiering förblir även verksamheter i privat regi extremt styrda och fasta i sina former – och människor mindre benägna att vilja pröva andra alternativ.

Inte ens de borgerliga partierna har dock velat diskutera och föra fram sådana välfärdsreformer, vilket gör att vi har ont om tid innan problemen med stigande kostnader och ökande personalbehov märks rejält. Och tiden är en viktig faktor i sammanhanget.

Ju tidigare vi öppnar för denna tredje möjlighet, desto större är chansen att välfärdssektorn och skolan blir en växande, spännande och lockande sektor för personal och brukare. Om vi dröjer riskerar alternativen att bli mer av desperata nödlösningar av ofrånkomliga kostnadsskäl. Det tjänar ingen på.

Mattias Svensson

Publicerad av Mattias Svensson den 2018-08-29 - 10:09