Britterna förbereder sig för en hård brexit, som kan bli verklighet om inte parlamentet röstar ja till brexitavtalet på tisdag i den här veckan. Men kanske vore det bästa om Theresa May och hennes regering lyssnade på pojkbandet Breunion Boys, menar krönikören Birgitta Ohlsson.

Matvaror bunkras i enskilda hem, mediciner läggs undan, sjukhus varnar för brist på läkare och människor lägger om resrutter av rädsla för inställda flyg. Vilken riktning ska landet ta? Kan vi läka ihop splittringen mellan olika delar av landet? Klarar politikerna att undvika ett möjligt kaos? Så går diskussionerna vid frukostbord, på fikaraster och grannar emellan i parken. Till och med den mest omdebatterade tv-serien för tillfället handlar om dramat.

Nej, jag talar inte om den skenande inflationens Zimbabwe – där jag befinner mig när jag skriver denna krönika.

Jag talar om situationen i Storbritannien där jag numera bor. Där förbereder sig nu delar av befolkningen på att en så kallad hård brexit kan bli verklighet, det vill säga det faktum att landet kan komma att krascha ut ur den Europeiska Unionen den 29 mars klockan 23.00 utan ett avtal. De senaste dagarnas debatter och omröstningar i det brittiska underhuset tyder på att detta scenario är fullt möjligt.

Matvaror bunkras i enskilda hem, mediciner läggs undan, sjukhus varnar för brist på läkare och människor lägger om resrutter av rädsla för inställda flyg.

Vad skulle en sådan brutal skilsmässa utan avtal egentligen innebära? För det första en hel del i vardagen för oss som bor här. Exempelvis kommer 70 procent av Storbritanniens livsmedelsimport från EU. Vi behöver inte vara Albert Einstein eller Marie Curie för att inse hur detta kan påverka när vissa varor kan ta slut. Priserna på enskilda importvaror kan dessutom höjas dramatiskt när tullar på omkring 20 procent införs. För det andra mycket för företagens möjlighet att få fram arbetskraft – inte minst inom den viktiga servicenäringen. 42 procent av arbetsgivarna i restaurang- och hotellbranschen i Storbritannien har redan i dag tufft att finna personal i en sektor som på vissa orter domineras av drivna unga från Norden eller Öst- och Centraleuropa.

I Oxford, där jag bor, söker var och varannan butik och restaurang ny personal. Och lapparna utanför kaféer och affärer om att arbetskraft sökes blir fler och fler. En av anledningarna är att en hel del EU-medborgare redan har börjat söka sig någon annanstans. För det tredje att det som har varit en av Storbritanniens främsta arenor inom EU, nämligen den stora finanssektorn, kan förlora sin styrka. Flera banker börjar förbereda flyttar till andra europeiska huvudstäder inom euroområdet som Frankfurt och Paris. Några större industriföretag går i samma tankar och funderar på att flytta tillverkningsfabriker på grund av ökad byråkrati och högre tullar.

På tisdag den här veckan röstar det brittiska parlamentet om brexits framtid. Förhoppningsvis kan en av landets främsta exportfenomen, pojkbanden, ge vägledning. Den senaste gruppen är en nederländsk parodivariant, som heter Breunion Boys. De sjunger:

“Britain, come back to us

It’s not too late to turn around

Britain, come back, Britain, come back

Promise we can change

Can we make you change your mind?”

Britain, you’re Great, but together we’re greater”

Birgitta Ohlsson

Publicerad av Birgitta Ohlsson den 2019-01-14 - 09:24