Är det Tobias Baudin, Marie Nilsson eller någon annan som ska bli LO:s nya ordförande? Krönikören Stig-Björn Ljunggren spekulerar kring Karl-Petter Thorwaldssons efterträdare och förklarar vilka egenskaper som krävs av Landsorganisationens nästa hövding för att LO ska lyckas bli mer militant i sin samhällskritik.

En hövding har tre uppgifter, vare sig den stam som ska ledas är huvudkrympare på Borneo eller en facklig organisation, företag eller förening.

Det handlar, för det första, att hövdingen ska se till att gruppen håller sams inbördes, utvecklar sin verksamhet och upprätthåller ett regelverk som gör att alla tjänar på sammanhållningen enligt principen ingen får allt, men ingen blir heller helt utan. Det ska på lång sikt löna sig mer att vara med än att stå utanför.

Det andra hövdingen ska göra är att oavbrutet tala om stammens gemensamma historia, de rådande utmaningarna och den ljusa framtiden. Det är 1 majtal, kickoffer och veckobrev. Hövdingen ska, som det heter nuförtiden, odla ett ”narrativ”, en berättelse, som hela tiden påminner om organisationens betydelse, det delade ödet. Och detta ska bli en andlig gravitationskraft som alla i gruppen känner av, en hederskultur som gör att alla känner en delad identitet.

Den tredje uppgiften är att leda stammen i konflikt med omvärlden.

Hövdingen ska vara beredd att gräva upp stridsyxan om så blir nödvändigt.

Hövdingen ska, vid sidan om att vara verksamhetsutvecklare och berättare, också vara beredd att gräva upp stridsyxan om så blir nödvändigt. Under sådana omständigheter får dessutom hövdingen extraordinära befogenheter eftersom stammens överlevnad kan stå på spel.

Här har vi också fått en sammanfattning av vad som krävs av en efterträdare till den avgående LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Det är på den första punkten som en av de stora utmaningarna finns. För facket är riktmärket för framgång eller nederlag antalet medlemmar. Löneutveckling och status är också viktigt, men kvittot är till slut ändå hur många av de potentiella medlemmarna som faktiskt ansluter sig.

Här har det rent objektivt varit rätt dystert för LO-förbunden. Det har med samhällsomvandlingen att göra och om vi definierar ”arbetare” som någon som duschar efter jobbet så blir de allt färre, medan tjänstemännen, de som duschar före jobbet, blir fler och fler.

Samtidigt finns ett annat problem, nämligen de som står utanför arbetsmarknaden, där LO har svårt att hitta fram eftersom ”prekariatet”, inte har samma omedelbara möjligheter att organisera sig som en gång i tiden stabbläggare och metallare hade. Det gör att LO riskerar att mer associeras som en organisation för ”insiders” än som en kamporganisation för ”underdoggar”.

LO riskerar att mer associeras som en organisation för ”insiders” än som en kamporganisation för ”underdoggar”.

Och just nu är det akuta problemet att LO:s politiska position som en socialdemokratisk organisation undergrävs. Sverigedemokraterna ökar bland de LO-anslutna, och det kan ju tyckas lite märkligt att människor ansluter sig till ett sossefack fast de i själ och hjärta hör till ett annat parti. Det säger en hel del om svenska fackets styrka, att de får folk att bita huvudet av skam och betala avgift till en s-märkt sammanslutning, fast de själva exempelvis röstar borgerligt.

Och det mest intressanta är att vi till de LO-anslutnas förändrade röstvanor lägger till de arbetare som inte är med i facket. Det vi då får är ett resultat som är en stor utmaning för en LO-hövding: Den svenska arbetarklassen är på väg att gå över till högern.

Vad kan då LO görat detta? Och en ny hövding?

Karl-Petter Thorwaldsson slog kanske an tonen när han vid nedläggningen av Findus i Bjuv åkte ner och höll ett brandtal på temat ”Inte en ärta ska flytta till Tyskland!”. LO kommer troligtvis att tvingas bli mer militanta i sin samhällskritik, skälla mindre på de egna medlemmar som röstar SD, och mer på regeringen, kapitalisterna och andra maktgrupper. Det gäller att hata klassamhället, prata om arbetsmiljö och orättvisor, och ge nytt bränsle till debatten på detta tema. Det är rapporter, böcker och konferenser, debattartiklar och TV-diskussioner, allt detta som kallas ”opinionsbildning”. Och då troligtvis med svenska snarare än globalistiska förtecken.

Det verkar också vara här som Karl-Petter Thorwaldsson känner viss besvikelse över svårigheterna att ”komma fram” som det heter. Men frågan är om det inte är just här som LO måste tänka till. Visst måste de ha en ledare som går att visa upp i TV och som kan elda massorna. Men rent allmänt, opinionsbilda kan vilka idioter som helst göra. Det är inte agitationen, de populistiska utspelen, gnället över hur makten beter sig och snyftet över att direktörerna tjänar så mycket mer än arbetarna som gjort LO stora. Utan att de varit med och levererat politiska lösningar dels för hur arbetsmarknaden ska fungera, dels bidragit till utvecklingen rent allmänt av välfärdsstaten.

Opinionsbilda kan vilka idioter som helst göra.

Länge tänkte LO fram konkreta förslag till politiska insatser som löste ut problem, som pekade framåt, och inte bara beklaga sig och förvänta att andra sedan ska fixa.

Det är lätt att åtminstone hitta tre områden där LO borde ta ansvar för gammal hederlig utredningsverksamhet, vilket antyder att LO och deras förbund kan krympa sina kommunikationsavdelningar något och öka resurserna till policyutveckling:

För det första kompetensutvecklingen, mer inriktning på arbetsplatsnära högre utbildning och andra lösningar som gör att arbetskraften hela tiden kan förkovra sig.

För det andra migrationsfrågan där politikerna inte verkar komma någon vart och ansvaret därför hamnar hos arbetsmarknadens parter.

För det tredje en modell för hur lönebildningen kan ske så att Sverige slipper ett växande prekariat, utan att hämma löneutvecklingen för den kvalificerade arbetskraften.

Vem som ska göra detta spekuleras det i. Kommunals Tobias Baudin är favoriten, även om han kanske inte är rätt person att stå för en sammanhållning inom LO-kollektivet när han just varit med att ta sitt förbund ut ur gemenskapen. Men samtidigt kanske det blir det genom att återföra Kommunal till samordningen som blir hans biljett till ordförandeskap.

Nämns gör också IF Metalls Marie Nilsson, men varför hon skulle lämna sitt tunga ämbete för att bli LO-kollektivets taltratt är något oklart.

Therese Guovelin är också ofta nämnd, ett mycket bra och rimligt val, i synnerhet som hon är förste vice ordförande i LO.

Men finns ingen doldis? Medierna har just nu mer eller mindre fantasifulla namn, som det inte finns skäl att fästa större uppmärksamhet till. I de 14 förbunden finns några presidialer att spana på. Varför inte ett stjärnskott som Lisa Bengtsson i Kommunal? Eller GS-fackets Per-Olof Sjöö?

Således, vem det än blir ska arbetarhövdingen hålla samman stammen, se till att den utvecklas, inte tappar medlemmar, stå för ett identitetsskapande berättande, och hålla gruppens krigare i form så de kan försvara territoriet från angripare. Men betoningen bör ligga på den första punkten – hur kan LO hjälpa till att utveckla svenskt näringsliv, svensk välfärd och ytterst de institutioner som gör det här landet till ett rätt hyggligt land. Och att det i slutänden finns ett mervärde att förhandla om.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2019-11-06 - 13:50  #Svenska modellen #LO #Krönika