Samtidigt som Storbritannien håller på att krascha ut ur EU satsar unionen på en ny myndighet för att främja rörligheten. Men är det verkligen en ny myndighet vi behöver, undrar krönikören Birgitta Ohlsson.

”So you got to let me know,
Should I stay or should I go?
If I go, there will be trouble,
And if I stay it will be double”

Med bara en dryg månad kvar till en förmodad så kallad hård brexit, det vill säga att Storbritannien kraschar ut ur den Europeiska Unionen utan avtal, känns det brittiska punkrockbandet The Clash slagdänga synnerligen aktuell. Storföretag som Sony och Panasonic har redan flyttat sina högkvarter från Storbritannien ner till den europeiska kontinenten. Enligt en färsk enkät som beställts av Institute of Directors planerar dessutom nästan vart tredje företag att flytta åtminstone någon del av verksamheten utomlands vid en hård Brexit. Redan vart tionde företag har förankrat verksamhet utomlands.

Familjer som min egen som verkligen älskar att bo i fantastiska Storbritannien känner ständig osäkerhet.

Företagens ekonomiska och rent fysiska rörelser – utifrån den osäkerhet som råder – påverkar också människors mönster, oro och trygghet på arbetsmarknaden. Inte minst för oss EU-medborgare vars framtid och status fortfarande ter sig något oklar. Ska jag stanna eller gå? Skickliga östeuropéer på industriföretagen har redan sagt upp hyreskontrakten. Drivna sydeuropéer som går sista terminen på Oxford Universitetens prestigeutbildningar - och först tänkt sig en brittisk framtid - söker redan arbete i EU-länder. Familjer som min egen som verkligen älskar att bo i fantastiska Storbritannien känner ständig osäkerhet. Vad kommer att gälla? Det är svårt att tryggt slå sig till ro, bygga band och investera i en framtid vi vet så lite om. Brexit förskräcker och avskräcker, både personligen, politiskt och i plånboken.

Som kontrast – och helt i medial skugga av brexit-debatten – börjar nämligen EU att arbeta för att reglera rörligheten på arbetsmarknaden inom unionen. En nyhet för detta år är att den som jobbar i ett annat EU-land än det egna inom kort ska kunna få hjälp av Ela – EU:s nya arbetsmarknadsmyndighet. Vi är redan i dag 17 miljoner européer som jobbar eller bor i andra EU-länder. Vi lär bli ännu fler, då alltfler generationer unga européer fötts som EU-medborgare och tar det som fullkomligt självklart att kunna studera, jobba och resa fritt i Europa.

Snart är myndigheten på plats och nu gäller det att bevaka att den främjar rörlighet och öppenhet.

Ela, denna nya europeiska arbetsbyrå syfte är att stödja dessa rörliga EU-medborgare, underlätta medlemsstaternas arbete, försäkra om stabila villkor och bygga förtroende för EU:s inre marknad. Detta ska främja samarbetet mellan EU-länderna exempelvis i kontroversiella frågor som bland annat utstationering och vilka sociala villkor som verkligen gäller när personer arbetar i andra EU-länder. Förslaget som primärt handlar det rätten att få information i förväg om arbetsvillkor, arbetstider och lön är omdiskuterat. Man kan med rätta verkligen fråga sig om det är fler myndigheter som EU eller Sverige behöver. Och medan svenska fackföreningar som TCO och LO har applåderat det omförhandlade förslaget – som de menar ändå skyddar den svenska modellen på arbetsmarknaden – är Svenskt Näringsliv fortsatt skeptiskt, även om det kommer att vara frivilligt för medlemsstaterna att medverka. Snart är dock myndigheten på plats och nu gäller det att bevaka att den främjar rörlighet och öppenhet.

För osäkerhet kring villkoren på arbetsmarknaden gynnar varken företag, fackföreningar eller arbetstagare. Lex brexit. Trygg rörlighet varar längst.

Birgitta Ohlsson

Publicerad av Birgitta Ohlsson den 2019-02-27 - 12:53  #Politik #Krönika