Det är viktigt att sätta lön och arbetsvillkor på ett sätt som gör att industrins konkurrenskraft kvarstår över tid. Om industriföretagen får svårare att konkurrera internationellt riskerar hela Sverige bli lidande. Det skriver Göran Johnsson i en krönika.

När jag som ung metallarbetare engagerade mig fackligt fanns ett antal paroller som har etsats sig fast i mitt huvud.

Några av parollerna var framtagna till Metalls kongresser. Jag hade den stora förmånen att vara ombud på alla Metallkongresserna från 1973 tills Metall gick upp i det nya förbundet IF Metall år 2006.

En paroll var ”Människornas vilja till att arbeta är nationens viktigaste tillgång”. Detta budskap är så tydligt att kommentarer är överflödiga.

En annan paroll från 1980-talet var ”Ordning och reda i skolan”. Denna affisch minns jag särskilt. En del inom socialdemokratin förfärade sig över Metalls kongressparoll. Också detta budskap ser nog i dag en stor majoritet av landets befolkning som en viktig förutsättning för att unga människor skall få tillräckliga kunskaper och därmed säkra sin egen och Sveriges konkurrenskraft.

Till sist vill jag framhålla en annan paroll som kanske är den som jag tog mest intryck av. Den löd: ”Industrin vårt levebröd – socialdemokratin vår trygghet”

Budskapet var och är kristallklart. Sverige måste ha en industri av yttersta klass. Det har vi haft och det har vi fortfarande i vårt land.

”Sysselsättningsökningen måste alltså komma genom att Sverige får flera och växande små och medelstora företag.”

De stora industriföretagen ligger i täten och konkurrerar på en global marknad. De är fortsatt minst lika viktiga som kunder till de medelstora och de små företagen. Dessa företag levererar ju insatsvaror och tjänster till de stora globala företagen.

De största företagen anställer dock allt färre människor. Den nödvändiga effektiviseringen – produktivitetsutvecklingen – gör att färre människor producerar mera.

Sysselsättningsökningen måste alltså komma genom att Sverige får flera och växande små och medelstora företag. Denna självklarhet måste såväl lagstiftare som folkflertalet förstå.

Givet detta – vad måste ske?

Främst är det ju ägarna som måste vilja och våga. De måste tillsätta företagsledningar som hela tiden jobbar med produkt- och produktionsutveckling. Men också de fackliga organisationerna har ett ansvar.

Jag vet vad det betyder med ett offensivt fack. Inom Produktionslyftet har snart 250 små och medelstora företag gått igenom ett 18-månaders program om hur man jobbar smartare. I dessa företag har facket på ett offensivt och konstruktivt sätt varit drivande för att få till stånd nödvändiga förändringar för att förbättra konkurrenskraft och därmed trygga jobben.

Konkurrenskraftiga företag är ju en förutsättning för att arbetsvillkor och anställningsvillkor ska kunna förbättras.

När vi år 1997 tecknade Industriavtalet var det denna förutsättning som var det gemensamma synsättet från industrins parter.

Jag ställer verkligen upp på att alla jobb är viktiga. Men – och ett viktigt men – vi får inte ha en lönebildning i Sverige som gör att industrins anställda halkar efter vad gäller löner och andra anställningsvillkor.

Om industrin mister sin attraktivitet så söker sig de individer som industrin behöver sig till andra sektorer.

Det som då händer är att flera företag kommer att investera i andra länder i stället för här hos oss i Sverige.

Då får vi ett svagare lokomotiv vilket göra att hela tågsetet blir lidande.

Jag hyser dock gott hopp om att fack och arbetsgivare även i årets avtalsrörelse respekterar den konkurrensutsatta industrins lönenormerande roll.

Förresten - differensen mellan Industriarbetsgivarnas bud på 1,5 procent och Industrifackens bud på 2,8 procent är betydligt mindre än skillnaden har varit i många andra avtalsfinaler.

En viss – om än liten - löneglidning tillkommer alltid under avtalsperioden. Den ”nyttiga” löneglidningen är den som ökar produktivitet och förbättrar kvalitet genom att medarbetarna lär sig mera.

Upp till kamp för detta. De som i dag har lägst löner måste också få chansen att lära nytt. Kalla det gärna en utvecklad solidarisk lönepolitik.

Förutom löner och anställningsvillkor bryter ju parterna arm om maktfrågor. Detta är inget nytt. Parter tar och ger. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.

Göran Johnsson

Publicerad av Göran Johnsson den 2017-03-08 - 16:25  #Krönika