Socialdemokraternas slogan ”Alla ska med!” användes ett tag för att sammanfatta sin inkluderande ambition. Men med tiden blev det lite oklart vilka de menade med ”alla”, skriver Stig-Björn Ljunggren, som funderar över rimligheten i riksdagpartiernas slogans.

Val

Socialdemokraterns slogan 2006.

Foto: Fredrik Sandberg / TT
Ulf Kristersson

Moderaterna

Foto: Thomas Johansson/TT
Annie Lööf

Centerpartiet

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT
Jan Björklund

Liberalerna

Foto: Fredrik Sandberg/TT
Vänsterpartiet

Vänsterpartiet

Foto: Linn Malmén/TT
Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna

Foto: Pontus Lundahl/TT
Kristdemokraterna

Kristdemokraterna

Foto: Mikael Fritzon/TT
Miljöpartiet

Miljöpartiet

Foto: Peter Krüger/TT

Socialdemokraternas slogan ”Alla ska med!” använde de ett tag för att sammanfatta sin inkluderande ambition. Men med tiden blev det lite oklart vilka de menade med ”alla”? De som bor i vårt land? Hela mänskligheten? Eller de som bor här men inte ska utvisas?

Utvecklingen på senare tid har bekräftat att det inte riktigt är klart genomtänkt vad som menas med ”alla”. Socialdemokraterna funderar fortfarande på saken.

Således nöjer de sig med att nu ha ”Ett starkare samhälle”, ”Ett tryggare Sverige!”.

Därmed slår de två flugor i en smäll. Staten blir samhället. Sverige ställs som kyrkan mitt i den nationella byn.

De andra partiernas korta sloganer är ibland mindre problematiska.

Centerpartiets ”Närodlad politik” antyder deras lantliga rötter. Men skrapar vi lite på ytan finner vi mitt i den decentralistiska ivern också ett individualistiskt budskap. Det är odalbonden som står på egna ben – men inbäddad i en hembygdsgemenskap.

Centerpartiets frihetsbegrepp, har någon sagt, smakar jord.

Omorganisationer och nya parametrar gör folk osäkra på vad som gäller. Eller varför anställs inte folk som har konstiga efternamn? Eller en misstänkt lucka i sin CV?

Liberalerna kör just nu med ”Det börjar med skolan”, vilket förstås går att argumentera för. Men det är svårare att generalisera som beskrivning på partiets DNA.

Kristdemokraterna är lättare att förstå. Som ett parti för kristendom och kapitalism uttrycker de sig tydligt: ”För ett friare och varmare samhälle!”.

Kanske konstapel Bastian från Kamomilla Stad sammanfattar deras budskap rätt väl:

”Man får inte plåga andra,

man ska alltid bjuda till,

men för övrigt får man göra som man vill”

Så har vi förstås Vänsterpartiet. Det finns faktiskt vänsterpartister som anser konstapel Bastians sång vara ett bra ideal. Det är inte det som skiljer ut dem, utan vägen dit.

Vänsterpartisternas budskap är att det går att förändra världen. Men den som vill det kan inte vara ensam, utan organiserat med andra. Och genomföra en omfördelning. Sverige ska vara för alla. Vilket i sin tur kräver att några rika måste dela med sig. Således bör skatter höjas.

Sverigedemokraterna lovar ”Förändring på riktigt” och förkunnar sig vara ”hela Sveriges parti”. Budskapet är även här tanken på en gemenskap, ”samhället mår bäst av vi går framåt tillsammans.”

Miljöpartiet då? ”Vi vill skapa ett hållbart samhälle!” är deras slogan.

Därmed har de lagt beslag på vår tids kanske mest slitna begrepp, ”hållbarhet”, som vid sidan om ”vi står inför stora utmaningar” och ”vi behöver transparenta processer” börjar bli rätt slitna.

Hur är det då med moderaternas ”Lika för alla!”?

Vi känner igen det från ”Karl-Bertil Jonssons jul”, där den fördelningspolitiskt aktive kleptokraten Karl-Bertil sorterar bort ett paket till sin egen far med repliken: ”Ingen mannamån. Lika för alla!”

Att moderaterna spolade ”mannamån” är lätt att förstå. Om de nu ska stjäla ur denna traditionellt vänsteromhuldade tv-klassiker gäller det att göra det smart. Inte kasta på folk ett konstigt ord som de måste googla för att begripa. Om ens det hjälper.

Men något parti borde rädda uttrycket ”mannamån”. Det betyder ungefär ”partisk” eller ”otillbörligt gynnande”. Det är synonym till ”orättvisa”.

Inte minst är det tillämpligt på arbetsmarknaden. Ett missnöje många har idag med sina arbeten är att regelverket förändras ständigt, att det är oklart på vilka grunder vissa befordras, eller får högre lön.

Omorganisationer och nya parametrar gör folk osäkra på vad som gäller.

Eller varför anställs inte folk som har konstiga efternamn? Eller en misstänkt lucka i sin CV?

En bra arbetsmarknad minimerar graden av mannamån. Något partierna borde tala om, om de skulle börja intressera sig för arbetsmarknadsfrågor igen.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2018-05-30 - 09:19  #Politik #Krönika