Den sammanpressade lönestrukturen på svenskt arbetsmarknad är dålig för flera branscher, konstaterar krönikören Janerik Larsson. Han efterlyser en rejäl debatt om de höga ingångslönernas effekt på svensk samhällsekonomi.

Sven-Olov Daunfeldt, professor i nationalekonomi och forskningschef på HUI Research konstaterade nyligen att om man jämför den faktiska timlönen i detaljhandeln för en 23-åring och en som är 65 år så skiljer det fyra kronor. Att höga ingångslöner förhindrar uppkomsten av nya jobb är en sanning som knappast någon bestrider idag.

En gång i tiden kunde låglönesatsningarna motiveras med att de ledde till rationaliseringar och ökad produktivitet. Men idag finns det också andra aspekter att beakta. Men den sammanpressade lönestruktur vi har – som är unikt svensk – och som drivs allt längre, leder till negativa effekter inte bara i detaljhandeln.

Det är uppenbart att låglönesatsningarna inte bara försvårar för okvalificerad arbetskraft att komma in på arbetsmarknaden utan att de också minskar möjligheterna att premiera dem som visar framfötterna.

De höga ingångslönerna får alltså tydliga konsekvenser.

Enligt Daunfeldt har ingångslönerna under lång tid ökat i förhållande till medianlönen, vilket i hög grad stänger ute människor från branschen. Som ett exempel ligger två av tre arbetstagare i detaljhandeln inom tio procent av förhandlad lägstalön. Detta är inget nytt och inte heller avgränsat till LO-fackens kollektivavtal.

”Det är uppenbart att låglönesatsningarna inte bara försvårar för okvalificerad arbetskraft att komma in på arbetsmarknaden utan att de också minskar möjligheterna att premiera dem som visar framfötterna.”

Samtidigt som snittlönerna inom besöksnäringens har ökat med 55 procent har ingångslönerna ökat med 76, det vill säga 39 procent mer än snittlönerna, enligt bransch- och arbetsgivarorganisation Visita. Det innebär att arbetare med mer kvalificerade uppgifter och mer erfarenhet har fått procentuellt sett klart lägre löneökningar än arbetare med liten erfarenhet och mindre kvalificerade jobb.

Tjänsteföretagens branschorganisation Almega har samma erfarenhet. Eftersom Sverige generellt sett har väldigt höga ingångslöner, näst högst i EU, så har vi också lägst lönespridning i hela EU. Det är en dålig kombination och gör att utrymmet att jobba med lönen blir väldigt litet. Medlemmarna i en del av Almegas fackliga motparter vill ha individuell lönesättning utifrån kompetens, men om det ska bli möjligt måste det finnas ett utrymme.

Men idag är det ingångslönerna som fortsätter att öka – ofta snabbare än övriga löner.

Till det paradoxala hör att den offentliga sektorn lyckas mycket bättre med att bryta gamla dåliga lönebildningsmönster än näringslivet. Eftersom en del fackförbund har avtal i båda sektorerna är redan det ett gott skäl för en seriös diskussion kring fokuseringen på lägstalöner. Alternativet borde vara att först och främst kunna belöna gott arbete, men också det högaktuella integrationsperspektivet.

Frågan om de höga ingångslönernas effekt på svensk samhällsekonomi är alltför allvarlig för att inte bli föremål för en rejäl debatt framöver. Motargument om att det kanske inte är riktigt så illa som det låter håller inte.

Svensk ekonomi beskrivs nu ofta i termer som vore den utan minsta problem. Så är det inte. Med de framtidsutmaningar vi står inför är det av största vikt att vi inte glömmer de strukturfel som finns inom kollektivavtalssystemet.

Låglönepolitiken är alltså en helt central frågeställning som måste få sina lösningar. Det är hög tid.

Janerik Larsson

Publicerad av Janerik Larsson den 2018-02-07 - 15:00  #Lönebildning #Krönika