Birgitta Ohlssons mormor gick bara några få terminer i skolan. Alla hennes barnbarn har studerat på universitet. Alla som har potentialen ska kunna studera vidare, så att varje generation får det bättre än den förra, menar krönikören, som jämför utbildning med hur arbetsmarknaden förändras över tid.

Jag minns vykorten som jag fick av mormor Betty under åttiotalet, till jul och till min födelsedag på sommaren. De var skrivna med en skakig åldrings hand med så där sirligt skört skrivstilsformade bokstäver som bara någon som gått i den svenska skolan före sextiotalet kan forma med pennan. Trots att orden som rymdes på ytan av ett litet vykort var få, förstod jag redan på lågstadiet att mormors felstavningar vittnade om en kort skolgång.

Min mormor Betty gick i skolan några få terminer. Hon fick åtta barnbarn. Samtliga har studerat på universitetet. Vi är verksamma inom alltifrån vården till rättsväsendet, banksektorn och det offentliga. Och vår berättelse och familjehistoria är också Sveriges. Dessutom en ganska typisk sådan.

Men det är inte berättelsen om att alla måste bli akademiker för att anses som lyckade. Det är snarare att alla – oavsett bakgrund och föräldrarnas tjocklek på plånboken - som har potentialen, begåvningen och viljan att studera på universitet och högskola ska kunna göra det. Framförallt – i det splittrade samhälle vi lever i nu – är det berättelsen om att varje generation måste känna att nästa generation ska få det lite bättre. Visst rör det sig om pengar i plånboken, men det handlar lika mycket om att känna trygghet, uppleva mer frihet, bättre levnadsstandard och större möjligheter också på arbetsmarknaden.

Varje generation måste känna att nästa generation ska få det lite bättre.

Ur ett globalt perspektiv förenklat har utvecklingen för människor på arbetsmarknaden gått ganska spikrakt uppåt. Fler och fler världsmedborgare får tillgång till utbildning och teknik, även om orättvisorna och bristen på meritokrati fortfarande är hjärtskärande på sina håll.

Det är inte heller bara känslan av att det blir bättre som framtidsoptimistiska makthavare måste förmedla. Många medborgare globalt känner ändå en stark reell oro att det faktiskt inte blir så glimrande.

Detta parallellt med att våra yrkesidentiteter blir allt större del av vår egen livsidentitet, de vi är och de vi vill vara. Många psykologer vittnar om att en av anledningarna till djup depression bland människor är att mista sitt arbete eller inte hitta en plats där de hör hemma. Att sjunka allt längre från den arbetsmarknad de utbildade sig för som ung. Att gång på gång inte få drömjobbet de sökt och aldrig heller få reda på varför de blev ratade. Att se sin bransch tyna bort. Jobb som rationaliseras undan (även för akademiker), alltmer robotisering och ökad global konkurrens på alla fronter är realiteter politiker måste agera långsiktigt kring. Oron föder lätt domedagstankar som utnyttjas cyniskt av populister, även om det tidigare i historien allt som oftast ordnat sig, då mänsklighetens uppfinningsrikedom tycks vara oändlig. Båtvarven försvann, vissa produkter upphörde produceras och exempelvis textilindustrin flyttade från Borås via Baltikum till Bombay.

Ta just textilindustrin som exempel. 1950 var ungefär 115 000 individer i Sverige anställda i sektorn. Tekoindustrin har enormt stolta traditioner och är del av ett viktigt svenskt industriellt arv. Det var sårigt, skört och sorgligt när de stora företagen som Borås Wäfveri AB och Algots försvann. Men samtidigt i just Borås kom i mitten av 1990-talet modeföretaget Gina Tricot vars huvudkontor är ett av stadens landmärken. Och Textilhögskolan från 1986 i nämnda stad utbildar inte bara blivande designers utan är också ledande i forskning kring hållbarhet i klädbranschen. Det som en gång var stadens industriella själ är det fortfarande fastän i en annan tappning.

Det som en gång var Borås industriella själ är det fortfarande fastän i en annan tappning.

Det är en lärdom. I regel kommer det någonting annat istället när en bransch förändras. Det där någonting annat kan inte politiker uppfinna, men däremot skapa de bästa av förutsättningar för forskare, entreprenörer, företag och idérika människor att göra det. Här är en välutbildad befolkning – oavsett om de är ingenjörer, elektriker, lärare eller sjuksköterskor - en av de viktigaste komponenterna i Sveriges både historiska och framtida succé.

Min mormor Betty, lantbrukarhustrun, tyckte att hennes dotter skulle sluta förhäva sig och drömma om Uppsala universitet. Det var dyrt och långt hemifrån bondgården i Västerbotten. Men på de gulnade fotografierna kan jag se hur stolt hon ändå var när dottern gått klart lärarinneseminariet i Umeå och sedan blev den första i släkten som läste på universitetet. Det var min mamma Eva.

Birgitta Ohlsson

Publicerad av Birgitta Ohlsson den 2019-06-05 - 10:37  #Utbildning #Krönika