I botten av Hamnarbetarförbundets tänkande ligger en kommunistisk dröm. Men i och med att förbundet nu har gått med på ett andrahandsavtal med Sveriges Hamnar har den drömmen nått vägs ände, skriver krönikören Janerik Larsson.

Den 2 maj ska riksdagen besluta om den nya arbetsmarknadslagstiftning som från och med början av augusti ska sätta stopp för den typ av okynneskonflikter som Hamnarbetarförbundet av och till har plågat Sverige med sedan förbundet bröt sig ur Transport 1972.

Hamnstrejken är avblåst och parterna har kommit överens. Men det riktigt märkliga med att Hamnarbetarförbundet tilläts gå så långt som de fick i alla sina konflikter och varsel är egentligen att denna lagstiftning inte har tillkommit långt tidigare. En liten grupp (det rör sig om lite drygt 1 000 personer) på arbetsmarknaden som försöker blockera hela den svenska industrin och i förlängningen den svenska välfärden ju något ganska sällsamt.

I den internationella kontext där Hamnarbetarförbundet hör hemma är det faktiskt inte så ovanligt med denna typ av mycket destruktiva konflikter som slår hårt mot ekonomin och som framtvingar att de arbetsgivare som blir de som verkligen drabbas söker andra transportlösningar.

Organisationer inom IDC (International Dockworkers Council) där Hamnarbetarförbundet ingår har länge iscensatt sådana konflikter inte minst på den amerikanska västkusten. Syftet har varit att motverka ny teknik, nya transportlösningar och rent allmänt förhindra förändringar som arbetsgivarna vill genomföra för att effektivisera och förbättra arbetet. Och det är också så som Hamnarbetarförbundet har agerat, inte minst i Göteborgs hamn.

Att Hamnarbetarförbundet nu har skrivit under ett andrahandsavtal får ses som en stor seger inte bara för arbetsgivarna utan för Sverige och för oss alla som bor här.

Det kollektivavtal som finns på plats i de svenska hamnarna, Transports avtal med Sveriges Hamnar, det så kallade Hamn- och stuveriavtalet, är förmodligen ett av de ur arbetstagarsynpunkt bästa kollektivavtalen på den svenska arbetsmarknaden. Det är också det avtalet som nu i det närmaste har kopierats i det andrahandsavtal som Sveriges Hamnar och Hamnarbetarförbundet ingick igår. Länge hade Hamnarbetarförbundet en annan agenda än att teckna kollektivavtal. Det har de i handling visat sedan de bildades. Trots upprepade försök att teckna avtal med dem har arbetsgivarna gått på pumpen gång efter annan. Hamnarbetarförbundet har blivit lovade allt de har krävt och ändå sagt nej. Att de nu har skrivit under ett andrahandsavtal är hög tid och får ses som en stor seger inte bara för arbetsgivarna utan för Sverige och för oss alla som bor här.

Var detta Hamnarbetarförbundets sista strid? Ja, det är den sannolika utgången. Paradoxalt nog har förbundet genom sitt orimliga agerande lyckats skapa en enighet på mellan arbetsgivare och andra fackförbund som det tidigare knappast gick att föreställa sig. Tack vare den enigheten finns nu lagförslaget på plats och lagen väntas träda i kraft den 1 augusti i år.

I botten av Hamnarbetarförbundets tänkande har från starten legat en dröm om att skapa ett kommunistiskt samhälle genom att skapa problem i hamnarna, som ju är en så viktig länk i varje framgångsrik ekonomi.

Nu har den drömmen nått vägs ände. Och vi kan alla glädjas åt att fredsplikt råder. Hamnarbetarförbundet kommer inte att kunna sabotera de svenska hamnarna igen. Det är ett välkommet besked efter decennier av konflikt.

Janerik Larsson

Publicerad av Janerik Larsson den 2019-03-06 - 10:17  #Konflikt #Kollektivavtal #Hamnkonflikten #Krönika