Hamnarbetarförbundets kamp är enögd och egoistisk. Om deras krav skulle bli verklighet vore det dödskyssen för riksavtal för både byggnadsarbetare, industriarbetare, handelsanställda och andra personer som i dag får sina villkor tryggade genom centrala avtal, skriver krönikören Lars-Olof Pettersson.

Den svenska modellen bygger på att parterna kommer överens, tecknar kollektivavtal och respekterar ingångna avtal. Arbetsgivarna har åkt slalom genom åren när det gäller de centrala avtalens nytta. LO-förbunden har hållit fast vid de samordnade förhandlingarna, trots interna konvulsioner till exempel om Industriavtalets normerande roll.

Båda parter har ändå sett fördelar med kollektivavtal. Arbetsfred och låga transaktionskostnader utgör moroten för arbetsgivarna. För de fackliga organisationerna lägger kollektivavtalen en ribba för villkoren på arbetsmarknaden.

Mot detta har ställts modeller med beslutande medlemsomröstningar inom arbetarleden för att avtal ska bli giltiga. Det är två fackliga riktningar som har drivit dessa krav. Det är dels Syndikalisterna och dels Hamnarbetarförbundet. De företräder två helt motstridiga fackliga ideologier men förenas i motståndet mot de etablerade fackliga principerna.

”Det är en illusion att tro att Hamnarbetarförbundet skulle stå för en demokratisk grundsyn.”

Syndikalisterna är närmast anarkistiska i sin syn på samhället. Det är svårt att se något övergripande samhälleligt mål med syndikalisternas verksamhet, men med strejken och kraven på skadestånd i varje konflikt har de ställt till med stor skada för enskilda verksamheter. Jag var själv engagerad av Berns salonger för att försöka skapa ordning i det kaos som de åstadkom. Det krävdes stor uthållighet, mod och fasthet från Berns lednings sida att rida ut den stormen.

Hamnarbetarförbundet har egentligen motsatt ideologi. Där finns personer som är aktiva i olika kommunistiska organisationer. Deras mål är att krossa det kapitalistiska systemet och medlet är att göra ”facket till en kamporganisation”. Metoden är att genom upprepade konflikter skapa oordning och driva kampen mot kapitalet. Det allvarliga är den vitala roll som hamnarna spelar för hela näringslivet. Det är inte bara jobben i hamnen som står på spel, hela den svenska exportindustrin är beroende av en fungerande hamn i Göteborg.

Hamnarbetarförbundet vill inte vara bundna av fredsplikt och kan inte tänka sig att ansluta sig till LO-förbundet Transport med mindre än att de får behålla sin rätt till medlemsomröstningar om villkoren.

Det är bedrägligt att uppfatta dessa medlemsomröstningar som mer demokratiska än andra typer av facklig verksamhet och det är en illusion att tro att Hamnarbetarförbundet skulle stå för en demokratisk grundsyn. Tvärtom, när förbundet 1972 bildades under parollen ”gör facket till en kamporganisation” var det exakt det som Kommunistiska Förbundet Marxist Leninisterna förfäktade i en skrift på Oktobers förlag samma år. Hamnarbetarnas fackliga kamp hyllades också av KFML som ett exempel på en fackförening som redan i dag är en kamporganisation. Den centrala kampstrategin är också densamma i dag som för 46 år sedan. Man beskrev LO som ”en maktapparat riktad mot arbetarna”.

Det krävs två för att dansa tango. För att kollektivavtal ska accepteras av arbetsgivarna måste motparten respektera avtalen och fredsplikten – annars bortfaller det intresset. Därför förtjänar Hamnarbetarförbundet inte andra arbetares sympati eller solidaritet, deras kamp är enögd och egoistisk!

Om Hamnarbetarförbundets krav på medlemsomröstningar skulle bli verklighet på samtliga förbundsområden vore det dödskyssen för riksavtal för både byggnadsarbetare, industriarbetare, handelsanställda och andra personer som i dag får sina villkor tryggade genom centrala avtal. Därför måste LO-förbunden med kraft avvisa sådana krav.

Lars-Olof Pettersson

Publicerad av Lars-Olof Pettersson den 2018-03-22 - 16:46  #Kollektivavtal #Hamnkonflikten #Krönika