Vad kommer sedan? Det är frågan vi alla bör ställa oss mitt i en kris som till och med innebär att avtalsrörelsen skjuts upp, menar krönikören Stig-Björn Ljunggren. Han har en egen teori om hur långt det kan gå – eller gå tillbaka.

Att arbetsmarknaden skulle skjuta upp avtalsrörelsen var inte oväntat. Inte som läget är nu. Men givetvis, liksom hela utvecklingen i spåret av coronan, helt osannolik för bara en månad sedan.

Vi lever nämligen i en tid när framtidsprognoser blir allt svårare att göra. Vilket i sig leder fram till en vad vi kan säga ”öppen framtidsplanering” som bygger på antaganden som improvisation som ett permanent inslag i alla strategier, liksom taktiska bedömningar som kräver kort minne och låg skamtröskel.

Medan vi försöker minska smittspridningens hastighet och lösa de omedelbara problemen som detta ställer till med så bör vi också fundera över vad som kommer sen. Vi vet förstås ingenting om hur detta kommer att landa; om det visar sig vara en överdriven reaktion av den typ som brukar kallas ”moralisk panik” kombinerat med en ovanligt elak influensa; eller om det vi upplever är inledningen till en lång nedgång i ekonomin, och en kraftig rekyl på globalisering och horisontella integrationen av företagsamheten.

Men det går att föreställa sig att dessa tankar om framtiden kan följa tre olika banor:

För det första kommer folk att börja tänja på isoleringen och börjar röra sig i samhället. Gå på krogen. Träffa vänner. Ta en kopp på kaféet. Vi vet från andra kriser att folk så småningom hittar nya rörelsemönster och börjar utmana ödet. Galghumorn frodas och disciplinen luckras upp.

Galghumorn frodas och disciplinen luckras upp.

Om coronahistorien blir kortvarig kommer vi att försöka ta igen allt vi förlorat, alla nöjen med stora idrottshändelser, Mellofestivaler, Valborgsfirande och en uppsjö av inställda årsmöten och distriktskonferenser. Och en del rekonstruktion av verksamheter som inte klarade krisen, trots stödinsatser från staten.

Men det blir som en ond dröm som övergår till en händelserik höst. Med en rejäl hemläxa att göra, där det välfärdsindustriella komplexet och näringslivet kommer att se över sina principer för krislager och underleverantörer. Med tydlig inriktning på nationell självförsörjning och förmåga att klara kortare stopp i de globala försörjningslederna.

Kanske kan glömma ”just in time” och ”anorektiska” organisationer?

Och då blir allt det som politiker och näringsliv gör att betrakta som en överbryggning för att snabbt kicka igång igen framåt hösten.

Om det blir en långvarig kris och nedgång kommer vi, för det andra, att se en strukturkris. Hur företag och verksamheter får stora problem. Arbetslöshet och sociala oro följer. Tålamodet med att betalningar dröjer kommer att sakta avta, och alla börjar se om sitt hus.

Några kommer att utnyttja situationen för att göra förändringar i företagsstrukturerna som annars hade varit mer svårmotiverade. Andra kommer att gå i idé och planera för framtiden. Och demagoger kommer att leda skallgångskedjor efter förmodade syndabockar.

Demagoger kommer att leda skallgångskedjor efter förmodade syndabockar.

Framförallt kommer alla att ropa på en mer omfattande statlig intervention i ekonomin. Redan nu lär kön utanför finansminister Magdalena Anderssons dörr vara ett par hundra meter lång. Den kommer att växa, och några kommer att försöka bosätta sig utanför finansen.

Frågan är hur vi ska hantera detta, om vi vet att det dels är nödvändigt att staten agerar kraftfullt för att upprätthålla den svenska industriella plattformen, dels att det också leder fram till att den entreprenöriella förmågan skiftar från att utveckla själva produktionen till att hitta metoder att vigga staten på pengar.

Vi får i vart fall en allmänt accepterad centraliserad maktutövning där staten och näringslivet i samverkan tar kommandot. Den svenska modellen återuppstår som på farfars tid.

Och här kan vi förvänta oss ett tredje utvecklingsstråk, där den politiska cirkus som präglat de senaste åren upphör.

I kriser gäller det att försöka minimera osäkerheter.

Det förefaller rätt rimligt att förvänta oss stark press att skapa ett stabilt regeringsunderlag. I kriser gäller det att försöka minimera osäkerheter. Det förefaller inte rimligt att ramverket för en långvarig krishantering ska ändras med mandatperioderna. Då uteblir det förtroende och tillit som krävs för att uthärda motgångar.

Exakt hur denna politiska lösning ska utformas är för tidigt att säga. Men min gissning är att ju mer långvarigt och djupt som coronakrisen sätter sig, ju mer demagogerna skränar, desto större är sannolikheten att ett par av de stora partierna gör upp om den fortsatta färdriktningen.

I någon mån kan vi därför säga att ”den lilla avtalsrörelsen” är lagd på is, därför att ”den stora avtalsrörelsen”, som handlar om framtidens samhällskontrakt, nu kanske inleds.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2020-03-20 - 19:42  #Avtalsrörelse #Krönika