Socialdemokraternas nya förslag till utbildningspolitiskt program sticker ut, skriver krönikören Stig-Björn Ljunggren. Han undrar om de ens själva förstår hur radikalt det är.

Den som öppnar på locket till arbetsmarknadspolitiken får svårt att sätta på det igen.

Det väller upp sådant som SFI, SVA, Apl, LFA, Nitus, DUA+ och naturligtvis CSN. Det är yrkeshögskolor, yrkesutbildningar, yrkesvux och (livslång) yrkesvägledning och validering (gärna i form av ett nationellt system), samt distansoberoende pedagogik. Ett moln av aktörer som Lernia, Hermods, VUX, NTI och Astar, liksom Folkuniversitetet Vuxenutbildning Distans. Det är bekymmer med hög långtidsarbetslöshet och dålig matchning, brist på kompetens och brist på enklare jobb.

Mitt i röran fångas mitt intresse av Socialdemokraternas förslag till utbildningspolitiskt program som partiet ska besluta om vid sin kongress i april denna vår. Jag undrar om de själva förstår hur radikalt deras tänkande är.

Vad Socialdemokraterna vill göra är att integrera hela utbildningssystemet med arbetsmarknaden. Alla kommer i framtiden att behöva lära sig nytt oavbrutet.  

Ibland verkar det nästan som om de föreställer sig att vi alla ska gå i skolan hela livet, men ibland göra praktik på arbetsmarknaden. Och med tanke på hur det ser ut i verkligheten kanske det inte är så väsensfrämmande trots allt.

Ibland verkar det nästan som om de föreställer sig att vi alla ska gå i skolan hela livet, men ibland göra praktik på arbetsmarknaden.

De vill att studiemedelssystemet anpassas efter livslångt lärande. Vi ska kunna jobba och studera samtidigt. Skräddarsydda uppdragsutbildningar blir fler. De högre utbildningsanstalternas privilegium ska digitaliseras bort. Kopplad till varje anställning ska finnas någon form av reguljär vidareutbildning och kompetensutveckling.

Mellan raderna går det också att läsa att utbildningssystemet ska anpassas till arbetsmarknadens behov. Behövs det kemister och ingenjörer så ska det utbildas kemister och ingenjörer. Medieprogram och genuskurser får stå tillbaka.

Det är, tycker jag mig se, en rätt radikal omstöpning i den allmänna trendens riktning. Detta med återkommande utbildning är förstås gemensamt för alla partier. Det finns inget problem som inte kan lösas med lite skolutbildning. Men Socialdemokraterna går längst.

Symboliskt är programförslagets skrivningar om lärarutbildningen:

”Läraraspiranter, en ny nationell utbildningsform, ska införas så att läraraspiranter kan anställas på deltid i skolan med lön från dag ett samtidigt som de studerar på deltid till lärare.”

Det vi ser framför oss är en ordning, där den som kör lite springvick som lärare efter gymnasiet, visar gott pedagogiskt gry, blir uppmanad att söka högskola parallellt med att stanna kvar i organisationen som extralärare. Och efter några år, när lärarlegget är säkrat, blir det att jobba ett tag, så småningom varvat med lite forskarutbildning och fördjupningskurser.

Och något liknande tänker sig Socialdemokraterna för alla yrkesgrupper. Programförslaget går ut på att alla ska kunna växla bana:

”Undersköterskan som vill bli expert på välfärdsteknologi ska kunna bli det. Golvläggaren som slitit ut sina händer ska kunna växla spår till arbetsledare. Gruvarbetaren som vill använda sina tekniska färdigheter för att satsa på en bana som programmerare ska möta goda chanser att ta det klivet och journalisten som vill utbilda sig till elektriker ska kunna satsa på det. Banktjänstemannen som ser digital teknik förändra arbetsuppgifterna i grunden ska kunna ta de steg som krävs för att i takt med den utvecklingen stärka sin kompetens.”

En intressant iakttagelse vi kan göra är dock att socialdemokraterna sällan talar om behovet av incitament för folk att kompetensutveckla sig. Människors drivkraft är, vid sidan om att själv vilja hålla sig anställningsbar, lusten att lära sig nytt.

Det gör att om partierna är rätt överens om själva tanken på återkommande utbildning, så har de olika lösningar.

De borgerliga vill locka fram lösningar genom ”incitament”, om det finns pengar att tjäna kommer entreprenörerna att hitta lösningar, där medborgarna, som också vill tjäna pengar, kommer att hitta de smartaste vägarna till framgång.

Staten & Kapitalet sitter trots allt i samma båt.

Krydda med RUT, upphandlingar och innovativ transparens, så fixar det sig.

Socialdemokraterna däremot är betydligt mer traditionsbundna när det gäller lösningarna än de är med visionerna. De vill att staten med hjälp av pengar genomför trepartssamtal. Facket, företagen, politikerna löser tillsammans.

Om borgerliga vill ha ”incitament” är Socialdemokraternas lösning ”instrument”.   

Vi kan se två tankemodeller bakom detta med incitamenten och instrumenten. I det ena fallet ”marknaden”, i det andra ”korporationerna”.

Min gissning är att ställd inför verkligheten sådan den är kommer marknadsmodellen och korporationsmodellen i vanlig ordning att flyta samman.

Staten & Kapitalet sitter trots allt i samma båt.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2019-02-20 - 09:41  #Kompetensförsörjning #Utbildning #Krönika