Numera finns det väldigt få journalister med arbetsmarknad som specialområde, konstaterar krönikören Anders Ferbe. Fler publicister borde fundera på att skildra vardagen för alla dem som går till jobbet, tycker han.

Fri journalistik och massmedia har en mycket stor betydelse i vår demokrati. Det fria ordet, en av grunderna i ett demokratiskt samhälle, odlas ofta väl. Genom att självständigt och oberoende skildra, granska och analysera är den så kallade tredje statsmakten helt avgörande.

Samtidigt är det trist att notera att detta uppdrag allt mindre handlar om att skildra arbetslivets olika villkor.

Enbart det faktum att ungefär halva befolkningen är i arbete, eller att den sammanlagda lönesumman årligen uppgår till ofattbara 1 800 miljarder och att därmed ett lönepåslag på några procent handlar om tiotals miljarder borde sakligt sett rendera ett större intresse.

Likaså borde den verklighet att det på jobben varje vecka dör en människa beröra. Att skildra människors arbete och villkor, hopp och förtvivlan, att på så sätt ge röst åt alla dem som inte hörs är utifrån alla utgångspunkter också journalistiskt intressant.

Att skildra människors arbete och villkor, hopp och förtvivlan, att på så sätt ge röst åt alla dem som inte hörs är också journalistiskt intressant.

Men tyvärr är det inte så. Dödsolyckor på jobbet blir en notis, kanske bara i ortens lokaltidning. Avtalsrörelsernas stora betydelse för samhälle och individer berörs allt mer rapsodiskt. Och när det sker, ofta i grafik på temat vad tjänar du på avtalet, sätts det sällan in i ett större samhälleligt sammanhang eller perspektiv.

Istället för reportage och artiklar om vardagen för alla arbetande människor, fylls oftast spalterna av personfixering från underhållningsbranschen eller av väder, vind och sport. Allt detta kan också ha sin betydelse, men är verkligen dagens viktning av nyheter det som behövs för att stärka demokratin och människors delaktighet? För det är detta det handlar om i grunden. Journalistikens uppdrag att göra urval.

Men det har inte alltid varit så här. Tidigare hade så gott som varje redaktion en eller flera journalister som var specialiserade på arbetsmarknadsfrågor. Public service gjorde program om jobbet. Berättelser om arbetslivets villkor från olika perspektiv hade sin givna plats i flertalet massmedier.

Och i en allt snabbare mediekarusell har journalister fått allt mindre möjlighet att specialisera sig. Följden har blivit att antalet renodlade arbetsmarknadsreportar i traditionella medier, i stort sett har försvunnit.

Och när kunskapen om arbetsliv och arbetsmarknad minskar blir det också allt färre inslag i media, vilket i sin tur spär på en eroderande kunskap om arbetslivet. Och när det sedan kommer en avtalsuppgörelse eller avtalskonflikt, är risken uppenbar att journalistens bristande grundkunskap leder till en sämre, eller kanske rent av felaktig rapporteringen.

Men det finns undantag. I fackförbundspress och i arbetsgivartidningar finns kunskap och intresse kring arbetslivets olika frågor.

Men det finns undantag. I fackförbundspress och i arbetsgivartidningar finns kunskap och intresse kring arbetslivets olika frågor. Här tas arbetsmiljö, avtal, anställningsvillkor, branschfrågor och breda samhällsfrågor på allvar.

I framförallt den omfattande fackförbundspressen görs olika människors dagliga arbete synligt. Orättvisor på arbetsplatser och i samhälle granskas. Allt utifrån en stark facklig värdegrund, men med en journalistisk integritet och självständighet.

Allt detta är bra. Men det räcker inte. Även övrig massmedia borde ta sitt ansvar genom att beskriva och berätta om livet och villkoren för dem som sällan annars syns och därmed stärka demokratin.

Arbetsmarknadsjournalistiken är inte död – men tyvärr väldigt begränsad. Varje ansvarig publicist borde därför fundera över om det inte är värt att berätta om villkoren för fem miljoner människors arbetsliv. Den vardag där vi alla tillbringar huvuddelen av vårt vakna liv.

Anders Ferbe

Publicerad av Anders Ferbe den 2019-01-30 - 11:40  #Arbetsmiljö #Krönika