Tänk dig att du har ägnat ett helt arbetsliv åt att jobba och betala skatt, men ändå faller rakt igenom trygghetssystemets maskor när du blir långvarigt sjuk. Så kan det vara för företagare idag, skriver krönikören Agnes Arpi som reflekterar över böckerna "Fattigfällan" och "Marionetterna".

Att vi accepterar höga skatter är delvis för att vi litar på att det skyddar oss själva vid behov – men vad händer med samhället om den tilliten försvinner?

I journalisten Charlotta von Zweigbergks reportagebok ”Fattigfällan” från 2016 får läsaren följa en svensk kvinna, Beata, som är egenföretagare och har arbetat hela sitt vuxna liv, aldrig haft sociala problem och alltid betalat sina räkningar i tid. Hon har all anledning att tro att samhällets skyddsnät ska finnas där den dag hon blir långvarigt sjuk. Men för henne visar sig maskorna vara stora, och till viss del ligger problematiken i att hon är just egenföretagare. Beata faller igenom trygghetssystem efter trygghetssystem, tills hon slår i botten. Och botten i det här fallet innebär svält, förnedring och att inte bli trodd. Hos socialtjänsten behandlas hon som en fuskare. Det är Frälsningsarmén och kyrkan som får ta emot, medan delar av hennes omgivning knappt verkar tro på henne. Hon får höra: Du måste ha slarvat på något sätt! Du vet väl att det är viktigt att betala räkningarna i tid?

Uppfattningen tycks grundmurad i den svenska självbilden: En skötsam medborgare kan väl inte svälta? Bli vräkt? Hamna utanför?

Men det är precis det som händer Beata, som aldrig har haft möjlighet att lägga undan några besparingar men däremot betalat sin skatt och sina avgifter. Jag tänker på hennes historia nu för att den dyker upp i andra former i Philip Lerulfs nyutkomna bok ”Marionetterna”, där författaren ger röst åt några av dem som, trots att de har uppfyllt sin del av samhällskontraktet, lämnas utan stöd när omständigheterna förändras.

”Den numera närmast mytologiska frågan ”vad fan får jag för pengarna?” är inte så dum i sig. Men det är kanske människor som Beata och Agneta som borde ställa den.”

I ”Marionetterna” förekommer flera fall som liknar Beatas, om än inte riktigt lika svåra, däribland Agneta som en dag stod utan både lön och arbetslöshetsersättning. Agnetas ord är ord som yttras av någon vars tillit har brustit:

”Här har jag i mer än trettio års tid arbetat, drivit företag och uppfostrat två barn. Ända sedan studierna på 1970-talet har jag skött mig, betalat skatt och aldrig haft en dags sjukfrånvaro, Jag var kanske naiv, men jag trodde att det skulle betyda något den dagen jag verkligen behövde hjälp. Att det offentliga skulle finnas där för mig när jag behövde stöd. I stället läste man upp en paragraf och förklarade att jag fick klara mig på egen hand.”

Att hon nämner paragrafen är ett talande exempel. De system som ska trygga oss vid sjukdom, arbetslöshet och barn, är för många tämligen obegripliga. År 2012 genomförde Demoskop en undersökning, där 77 procent av de tillfrågade svarade att det var ganska eller mycket svårt att förstå trygghetssystemens regelverk. Regelverk som därtill genomgår ständiga förändringar, vilket Lerulf också skriver om.

En av de absurda konstruktionerna är den som gäller kombinatörer, vilket jag har skrivit om tidigare här på Arbetsmarknadsnytt. Kombinatörerna beräknas utgöra uppemot en halv miljon personer. Trots att Försäkringskassan själva uppger att inkomster från både A-skatt och F-skatt får räknas med i den sjukpenninggrundande inkomsten omöjliggörs det i många fall av det finstilta. Plikten att betala möts inte av rätten att ta del av trygghetssystemen. Teorin och praktiken ligger alltför långt från varandra. Det gäller både för företagare och för anställda i andra former än tillsvidare på heltid, även om det förhoppningsvis är få som drabbas lika brutalt som Beata i ”Fattigfällan”.

Lerulf pekar på ett krasst faktum: Svenskarnas besparingar är små, och därmed blir beroendet av de offentliga trygghetssystemen också större. Frågan är vad som då händer när de inte lever upp till förväntningarna? Hur omförhandlas samhällskontraktet?

Den numera närmast mytologiska frågan ”vad fan får jag för pengarna?” är inte så dum i sig. Men det är kanske människor som Beata och Agneta som borde ställa den.

Agnes Arpi

Publicerad av Agnes Arpi den 2018-03-21 - 10:14  #Arbetslöshet #Krönika