När näringslivet skriker efter arbetskraft måste vi arbeta för att fler människor kan jobba i Sverige. Väldigt mycket skulle gå i stå utan invandrarna, skriver krönikören Mattias Goldmann, som har ätit en pizza Lappland i Jokkmokk.

Pizzaägaren i Jokkmokk är så glad att jag får en halv kram trots att vi inte känner varann. Hans bagare Danyar Mohammed får stanna i Sverige och Lilla Paradiset kan fortsätta att baka pizzor för Jokkmokksborna. Danyar har arbetat som pizzabagare sen han kom till Jokkmokk för sju år sedan, men skulle enligt Migrationsverkets beslut utvisas.

Orsaken till utvisningsbeslutet har nog vållat en hel del ångest och sömnlösa nätter för pizzerians ägare: 2014 missade han att lägstalönen i kollektivavtalet höjdes med 460 kronor. Därmed var Danyars lön under kollektivavtalets gräns och då fick han inte vara kvar i landet, fast arbetsgivaren rättade till felet.

Lilla Paradiset ligger på Storgatan 28 i Jokkmokk. På Storgatan 36 ligger en pizzeria till. En pizzabagare mindre kanske inte gör så stor skillnad, kan man tänka. Men 1 200 personer gick med i protestgruppen som krävde att Danyar skulle få stanna – det är många i en ort med 2 786 invånare. Kommunstyrelsen protesterade till regeringen, ett rörande brev om hur det går ”när svensk byråkrati är som sämst och jobbar med fel saker”, undertecknat av ledande politiker från alltifrån Socialdemokraterna och Miljöpartiet till Moderaterna och Liberalerna.

”Över en pizza Lappland med renskav, lingonsylt och bearnaisesås berättar pizzaägaren att han genom åren har anställt många svenskar. Men ingen har stannat i sju år, och att få dem att jobba kväll eller helg är närmast ogörligt, säger han.”

I december 2017 meddelade Migrationsöverdomstolen att Danyar ska få stanna och sällan har det varit så fullt på Lilla Paradiset.

Över en pizza Lappland med renskav, lingonsylt och bearnaisesås berättar pizzaägaren att han genom åren har anställt många svenskar. Men ingen har stannat i sju år, och att få dem att jobba kväll eller helg är närmast ogörligt, säger han. Personer som Danyar behövs för att vi ska få pizza en lördagskväll – på Lilla Paradiset i Jokkmokk eller dess namne i Hägersten, där du kan beställa panpizzorna Clinton, Hillary och W Bush.

Behovet av folk gäller inte bara pizzerior: i sektor efter sektor och i hela landet är det brist på arbetskraft. Väldigt mycket skulle gå i stå utan invandrarna – både de som kom för länge sen och de som anlände helt nyligen.

Besöksnäringen, med pizzerian och finkrogen, spa-hotellet och vandrarhemmet, har en unik roll. Det är Sveriges snabbast växande basnäring, en viktig jobbmotor och till sin natur internationell. 37 procent av alla som jobbar i besöksnäringen är födda utomlands och sex av tio företag drivs av personer som är födda i ett annat land – en mycket högre andel än i någon annan bransch.

I få andra branscher är det lika uppenbart att utländska kvalifikationer duger också i Sverige som just här. Kan du göra en mezetallrik i Damaskus så kan du det också i Danderyd, troligen bättre än de flesta infödda svenskar. Det var grunden för att ett av de första snabbspåren för nyanlända blev just för kockar. Men Arbetsförmedlingens regler har gjort att långt färre kockar kommit ut på arbetsmarknaden än vad besöksnäringen hade förväntat och förberett sig för.

Vi måste fortsatt vara beredda att skriva protestbrev för personer som Danyar; rätten att få stanna om bagatellartade fel rättas till är inte självklar ännu, trots att det som vi trodde skulle vara en vägledande dom från Migrationsöverdomstolen kom i december. Och vi måste fortsätta begära snabbspår som verkligen är snabba spår in på arbetsmarknaden, med regler och rutiner som gör det lättare att dra nytta av potentialen i alla nyanlända. Vi gör det för de nyanländas skull, men inte minst för näringslivet som nästan unisont skriker efter arbetskraft och för alla vi som vill ha en Hillary med extra oliver i Hägersten eller en Lappland utan lingon i Jokkmokk.

Mattias Goldmann

Publicerad av Mattias Goldmann den 2018-02-21 - 15:00  #Kompetensförsörjning #Krönika