LO och Sveriges statsminister driver en kampanj för att öka EU:s möjligheter att styra över den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men som före detta Metall-ordförande borde Stefan Löfven veta bättre, skriver gästkrönikören Nils Karlson.

Statsminister Stefan Löfven stödjer LO:s valkampanj inför valet till EU-parlamentet, där det hävdas att ”I EU röstar vi ja till schyssta löner och trygga anställningar.” Över tusen personer på Instagram gillar statsministerns inlägg. Underförstått är de partier som är emot att på EU-nivå lagstifta om arbetsmarknadsfrågor också är emot vettiga villkor på den svenska arbetsmarknaden. LO säger sig på detta vis vilja ”ta tillbaka kontrollen” och mota populismen.

Men tänk om det är precis tvärtom? Mycket talar för att så är fallet, och som före detta ordförande för IF Metall borde Löfven veta bättre. I Sverige har parterna ansvaret för att genom kollektivavtal själva sköta lönebildning och reglering av villkoren på arbetsmarknaden. Det är så vi åstadkommer schyssta löner och trygga anställningar.

I Sverige har parterna ansvaret. Det är så vi åstadkommer schyssta löner och trygga anställningar.

I stora delar av Europa – och allt oftare med hjälp av EU-lagstiftning – har staten en väsentligt större roll på arbetsmarknaden. Staten är inte neutral, istället talar man om ”tripartism”. Lagstiftning istället för kollektivavtal eller kollektivavtal som allmängiltigförklaras med hjälp av lagstiftning. Där fungerar också arbetsmarknaden oftast väsentligt sämre, med svag löneutveckling, hög ungdomsarbetslöshet, låg produktivitet och annat elände. Sannolikt har vi här en viktig bakgrund till den växande populismen.

För att råda bot dessa och andra problem vill nu EU-kommissionen stärka EU:s roll kring sociala frågor och på arbetsmarknadsområdet. Uppenbarligen vill nu även LO och de svenska socialdemokraterna detsamma. Åtminstone i valet till Europaparlamentet.

Att detta ska ske med hjälp av lagstiftning har EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker vid flera tillfällen varit glasklar med. Det är detta den så kallade social pelaren handlar om, där en rad olika principer och rättigheter ska garantera alla i Europa ”en rättvis all-europeisk arbetsmarknad” och ”en all-europeisk välfärd.

En rad förslag till nya direktiv har redan kommit med direkt hänvisning till den sociala pelaren, bland annat arbetsvillkorsdirektivet och arbetslivsbalansdirektivet, liksom förslaget om en europeisk arbetsmarknadsmyndighet. Flera länder – med Frankrike i spetsen, men också den europeiska fackföreningsrörelsen och tillhörande stödpartier – driver på för europeiska minimilöner och ytterligare regleringar.

Mycket talar för att detta är ett reellt hot. I det korta perspektivet innebär förslagen kanske inte så mycket. På längre sikt är den sociala pelaren dock djupt problematisk. Inte för att det är fel på schyssta villkor och social trygghet, utan just för att de uppsatta principerna och rättigheterna kan leda till att makten över Sveriges och andra länders arbetsmarknads- och välfärdsmodeller överförs till europeisk nivå. Allt fler beslut som dessa tas med kvalificerad majoritet i Ministerrådet och Sverige saknar veto.

Ett enigt arbetsmarknadsutskott och en enig riksdag kom dessutom fram till att ett förslaget om att revidera det så kallade arbetsvillkorsdirektivet – som anger olika arbetsrättsliga minimivillkor – stred mot subsidiaritetsprincipen. Samtliga partier menade således att makt riskerar att överföras till EU på ett otillbörligt och oönskat sätt. Också LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv instämde i kritiken. Den svenska arbetsmarknadsmodellen riskerade att undergrävas, menade man. Likväl kommer direktivet att genomföras.

Risken är att det blir franska, italienska eller varför inte grekiska villkor som påtvingas oss.

Att dessa villkor, efter gemensamma påtryckningar från parterna, nu förhoppningsvis kan införas med av kollektivavtal i Sverige gör ingen större skillnad: EU-lagstiftning är direktverkande och överordnade svensk lagsstiftning och svenska kollektivavtal, alldeles oavsett implementeringsmetod.

Trots detta driver nu LO och Sveriges statsminister en kampanj för att öka EU:s möjligheter att styra över den svenska arbetsmarknadsmodellen. Den statliga neutralisten avskaffas. Det är motsatsen till att ta tillbaka kontrollen. Risken är också att det blir franska, italienska eller varför inte grekiska villkor som påtvingas oss. Men kanske vill de bara vinna röster genom att mörka vad som faktiskt står på spel? Det kan knappast sägas vara en bra metod för att mota populism.

Nils Karlson

Publicerad av Nils Karlson den 2019-05-02 - 09:49  #Politik #Svenska modellen #Kollektivavtal #Krönika