Regeringen har lanserat ett samverkansprogram för att stärka Sveriges konkurrenskraft. Men det räcker inte bara med vackra ord, menar krönikören Anders Ferbe, som tipsar om vilka frågor som behöver diskuteras.

För några veckor sedan, en het sommardag i slutet av juli, lanserade regeringen sin satsning på fyra samverkansprogram för mandatperioden. Syftet är att stärka Sveriges konkurrenskraft genom samverkan mellan näringsliv, arbetsmarknadens parter, akademi och det offentliga.

Ett av de fyra samverkansprogrammen rör kompetensförsörjning och livslångt lärande. Även om det är ett senkommet initiativ, är det bra och nödvändigt. Särskilt positivt är det att närings-, arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen nu ska samverka i detta arbete.

Bristen på samordning mellan departement har under decennier försvårat insatser för att minska den kompetensbrist som finns idag. Var för sig har säkert departementen fattat många kloka beslut, men dessvärre har det ofta skett utan helhetsperspektiv på vad som behöver göras.

Det behövs otvivelaktigt en sammanhållen nationell politik för att kunna möta kommande förändringar på arbetsmarknaden. I spåren av digitalisering, automatisering, AI, etcetera krävs allt större insatser för lärande, omställning och utveckling. När människors kunskaper ökar, stärks vår gemensamma konkurrensförmåga.

Morgondagens utbildnings-, arbetsmarknads- och näringslivspolitik behöver ta sin utgångspunkt i en sammanhållen bild av hur det livslånga lärandet kan utvecklas.

Morgondagens utbildnings-, arbetsmarknads- och näringslivspolitik behöver därför ta sin utgångspunkt i en gemensam sammanhållen bild av hur det livslånga lärandet kan utvecklas på alla nivåer. En sådan bild, eller vision, behöver även direkta påverka kommuner, regioner och olika myndigheter.

Några exempel på vad samverkansprogrammet behöver diskutera:

  • Gymnasiernas yrkesprogram behöver i högre utsträckning svara upp mot näringslivets framtida behov. Om staten och kommunerna ökar sina satsningar på dessa program och när staten beslutar om att ge även elever på yrkesprogrammen grundläggande högskolebehörighet, då har viktiga steg tagits för morgondagens kompetensförsörjning.
  • Yrkeshögskolan behöver få medel till fler program som syftar till att minska den akuta kompetensbristen. Även studieekonomin för de studerande behöver förbättras, så att även vuxna, yrkesarbetande föräldrar ges möjlighet att komplettera med en eller flera högskolekurser.
  • Arbetsmarknadsutbildningarnas kvalité behöver öka och kurserna bli mer flexibla. Utbildningarna har stor betydelse för dem som av olika skäl behöver stärka sitt kunnande. I högre grad bör de också kunna användas av företag som vill kompetensutveckla sin personal.
  • Kompetensutveckling för de anställda behöver bli bättre. Parterna har här ett särskilt ansvar och frågan borde vara högaktuell inför kommande avtalsförhandlingar. Även staten behöver se över möjligheterna till att bidra till företagens kompetensutveckling. Ett sådant kan vara finansiellt stöd till branschernas valideringsarbete, som också är ett verktyg för att kartlägga de anställdas behov av utbildning. 
  • Folkbildningen är ett utomordentligt verktyg för att öka den gemensamma kunskapen om framtidens utmaningar. En satsning på ett rejält kunskapslyft kring möjliga effekter av digitaliseringen och vilka behov av omställning och lärande detta kan leda till, skulle sannolikt både stärka och motivera många till ökad kunskap.

Regeringens nya samverkansprogram kring kompetensförsörjning och livslångt lärande har stor utvecklingspotential. Men då behöver också resurser tillsättas för detta arbete. Från vackra ord om livslångt lärande till handling och praktiska insatser borde vara programmets mål.

Anders Ferbe

Publicerad av Anders Ferbe den 2019-08-14 - 10:50  #Konkurrenskraft #Krönika