I nästa vecka ska riksdagen behandla nödvändiga justeringar av konfliktreglerna. Bakgrunden till dem är den långvariga konflikten i Göteborgs hamn, skriver krönikören Anders Ferbe, som förklarar varför frågan är en så het potatis.

I nästa vecka behandlar riksdagen regeringens förslag till justerade konfliktregler. Förslaget innebär skärpta regler för ett fackförbunds konfliktåtgärder mot företag som redan är bundet av kollektivavtal med annat fackförbund. Bakgrund är den långvariga konflikten i Göteborgs hamn.

Att konfliktreglerna diskuteras är inte konstigt. De finns i en härad som rör grundlagsskyddade rättigheter, maktbalansen på arbetsmarknaden och parters möjligheter att förhandla och träffa kollektivavtal.

Oftast används dagens konfliktvapen som ett sätt att få igång förhandlingar eller visa på situationens allvar. Och vapnet är som skarpast dagarna innan ett avtal löper ut. Därför verkställs också få varsel.

Så har det dock inte alltid varit. Vid framväxten av det moderna Sverige runt förra sekelskiftet var konflikterna många och långa. Strejker och lockouter avlöste varandra.

De handlade om rösträtt och arbetstid, om löner och villkor. Men också om rätten att organisera sig i fackföreningar och om viljan att träffa kollektivavtal för att kunna minska arbetsgivarnas godtycke kring lön, arbetstider och avsked.

När parterna inom verkstadsindustrin 1905, efter flera års konflikter, kunde enas om det första rikstäckande kollektivavtalet i Sverige var det banbrytande.

I detta erkände arbetsgivarna, Verkstadsföreningen, de anställdas rätt att organisera sig fackligt. Fackföreningen Metall accepterade arbetsgivarnas rätt att fritt anställa och säga upp personal. Dessutom innehöll avtalet regler om minimilön, arbetstid och hur förhandlingar skulle föras.

Det första klassiska bytet var fulländat – arbetsfred mot bättre arbetsvillkor och rätten att organisera sig.

Det första klassiska bytet var fulländat – arbetsfred mot bättre arbetsvillkor och rätten att organisera sig.

Under de kommande decennierna formades den svenska partsmodellen allt starkare, men det var först i och med Kollektivavtalslagen 1928 som kollektivavtalen blev rättsligt bindande och erkända som det sätt villkoren skulle regleras. Endast ett kollektivavtal kunde gälla på en arbetsplats för de yrkesgrupper som avtalet omfattade.

Lagen innebar också att när kollektivavtal var träffade skulle fredsplikt gälla under hela avtalsperioden. Om strejk ändå vidtogs kunde varje strejkande dömas till böter. (Idag återfinns reglerna i MBL).

I och med Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF, stärktes regelverket ytterligare. Då byggdes trögheter in genom att lokala och centrala förhandlingar skulle genomföras innan man varslade om konflikt.  

Sedan dess är konfliktreglerna ungefär desamma. Men till och från har de debatterats högljudligt. Och oftast är det arbetsgivarna som vill begränsa konflikträtten genom att minska möjligheterna till sympatistrejker, politiska strejker eller strejker som hotar samhällsviktiga funktioner.

Men irritationen blir nästan alltid som störst när hoten från ett fåtal nyckelgrupper på en arbetsplats riskerar att stoppa hela produktionen. Oftast sker det då vissa arbetsuppgifter såsom städning, underhåll, transporter och liknande utförs av ett annat företag på arbetsplatsen med anställda som är organiserad i en annan fackförening.

Även om denna irritation kan vara begriplig så är dessa situationer oftast en effekt av långt driven outsourcing och hur produktionen är organiserad. Ett sätt att minska sådana risker i företagen är ju att anställa tillbaka den nyckelkompetens som outsourcats.

Oavsett vad man anser om dagens konfliktregler så är det nog klokt att vara mycket varsam med förändringar som förskjuter maktbalansen av de regler som fungerat rimligt väl under lång tid. Bara det faktum att svenska löntagare är de som strejkar minst i hela den demokratiska världen borde lugna ner debatten.

Grunden för de nödvändiga justeringar av konflikträtten som nu kommer på Riksdagens bord har utformats av arbetsmarknadens parter.

Grunden för de nödvändiga justeringar av konflikträtten som nu kommer på riksdagens bord har utformats av arbetsmarknadens parter. Detta är ett föredömligt arbetssätt även framledes när andra svåra frågor kring arbetsrätt och arbetsmarknad ska hanteras.     

Anders Ferbe

Publicerad av Anders Ferbe den 2019-04-24 - 13:28  #Politik #Konflikt #Hamnkonflikten #Krönika