1980 var avtalsrörelsen en inflationsmaskin som gav löntagarna luft i plånboken och ingen glädje för arbetsgivarna, menar krönikören Janerik Larsson. 40 år senare har det hänt mycket – men ändå förutspår han problem med den stora avtalsrörelse som står för dörren.

Avtalsrörelsen 1980 var den första som jag hade nöjet att följa ”inifrån”. Jag arbetade då som chefredaktör för Svenska arbetsgivareföreningens veckotidning.

På den tiden var den massmediala uppmärksamheten kring avtalsrörelsen stor. Det var befogat. Man må ha talat om ”den svenska modellen” redan då men ska man vara ärlig så fungerade modellen då uruselt.

Avtalsrörelserna var en inflationsmaskin som gav löntagarna luft i plånboken och för arbetsgivarna innebar det ingen glädje.

SAF:s vd Olof Ljunggren berättade för mig redan i januari 1980 att det skulle kunna bli en stor konflikt. Så blev det. Den 25 april började den stora strejken och arbetsgivarna svarade med en lockout. Medlarna som inkallats lade ett medlingsbud som SAF sa ja till men som LO sa nej till.

Den 1 maj tog samtliga LO-förbund ut över 100 000 anställda i efterkrigstidens största strejk och arbetsgivarna svarade med en stor lockout. Två veckor senare fick SAF ge med sig.

Den massmediala uppmärksamheten var monumental. Och under de kommande två decennierna skulle spektaklet fortsätta: medial dramatik och usla avtal.

Den massmediala uppmärksamheten var monumental. Och under de kommande två decennierna skulle spektaklet fortsätta: medial dramatik och usla avtal.

På den tiden fanns det många journalister som var specialiserade på arbetsmarknadsfrågor. Detta är en tid då ekonomijournalistik oftast ägnades relativt sett mindre medieutrymme. Den mediala obalansen betydde nog en del för svårigheten för arbetsmarknadsparterna att hitta en väg bort från inflation och konflikter. Fackliga ledare älskade uppmärksamheten och de siffror som man ”levererade” medlemmarna även om det inte innebar någon förbättrad reallön. En destruktiv siffermagi rådde.

I och med Industriavtalet 1997 började den förändring vi nu kan blicka tillbaka på. Positiv reallöneutveckling och inga stora strejker.

En ledande facklig företrädare som var med om hela den dystra perioden från 1970 var Rune Larson, förhandlingschef på TCO-S. Han har i en minnesskrift redovisat sin syn på Industriavtalet:

”Enligt min mening åligger det den som vill ha en ändring att föreslå ett system som inte leder till ett moras av samma slag som präglade perioden 1970 – 1990, Man måste känna till historien, Hittills har ingen kommit med något förslag som kan ersätta det nuvarande systemet.”

Larson konstaterar bistert att den mest prominente kritikern av Industriavtalet och märket, Lars Calmfors, hade fel redan 1998 när han hävdade att Industriavtalet saknar betydelse. Calmfors har lika fel nu, skriver Larson.

Nyligen öppnade Cecilia Hermansson i sin rapport ”Lönens inverkan på Sveriges internationella konkurrenskraft” upp för en diskussion om den danska modellen som lägger fokus på kollektivavtal som styr lägstalöner i stället för löneökningar. Det är en diskussion som kan komma fortsätta efter 2020 års avtalsrörelse.

Snart går vi in i en ny stor avtalsrörelse. I själva verket har startskottet redan gått. Cirka 500 avtal ska omförhandlas under 2020. Avtalen omfattar drygt 2,8 miljoner anställda. Den sista mars nästa år löper Industrins och ungefär 200 andra avtal ut. Därefter följer alla de andra.

I ett läge där vi inte vet hur den svenska konkurrenskraften kommer att påverkas av hastiga besked från USA, eller för den delen brexit, kommer industrins parter att vilja fortsätta ta ansvar.

Men trots den omfattande avtalsrörelsen tror jag inte att de horder av avtalsrörelsebevakandejournalister jag mötte på Blasieholmen våren 1980 kommer att synas till år 2020, 40 år senare. Det kommer att bli en mycket försiktigare avtalsrörelse nu än det var då. Inte minst beror det på att vi har en världsekonomi som påverkas av tweets från en irrationell president i Vita Huset. I ett sådant läge, där vi inte vet hur den svenska konkurrenskraften kommer att påverkas av hastiga besked från USA, eller för den delen brexit, om och när den blir av, kommer industrins parter att vilja fortsätta ta ansvar. Och det är fortfarande industrin som sätter märket, som alla andra har att följa.

Min spådom är att en hel del av medias uppmärksamhet kommer att ägnas de arbetsmarknadsaktörer som brukar agera aggressivt för att få just uppmärksamhet. Det handlar då inte minst om de fackliga organisationer som genom långtgående varsel skapar de bekymmer som inte syns som ”förlorade konfliktdagar” i Medlingsinstitutets statistik, men som drabbar arbetsgivarna hårt. Transporter som åker andra och därmed längre rutter när varsel hotar den vanliga vägen, hotellrum som bokas av för att gästen är rädd att hotellet kommer att var stängt på grund av en konflikt, arbetsgivarnas planering för allt som kan uppstå om och när en konflikt bryter ut – allt sådant kostar tid och pengar för arbetsgivarna, även om det inte blir en enda timmes strejk till slut.

Min förhoppning är en annan än min spådom. De medier som bevakar avtalsrörelsen borde fokusera på den reala ekonomin – både löntagarnas och företagens – i kommande avtalsrörelse. Media bör lyfta värdet av den svenska modell som nu under lång tid har gagnat oss väl. Det är en kunskap som alla bör ha, inte bara vi som kanske är lite nördigt kunniga om svensk arbetsmarknad.

Janerik Larsson

Publicerad av Janerik Larsson den 2019-04-03 - 11:17  #Avtalsrörelse #Svenska modellen #Krönika