Kloka, väl underbyggda, beslut kräver alltid ett visst mått av negativt tänkande, skriver Agnes Arpi, som är tillbaka som krönikör i Arbetsmarknadsnytt. Om vi tänker negativt slipper vi glädjekalkylerna, menar hon.

Social, positiv och glad – så ska en medarbetare vara, att döma av platsannonserna. Inte bara en medarbetare förresten, utan också medmänniskor i största allmänhet uppmuntras ofta till att inte tänka så negativt eller till att tänka på de som har det värre i stället för sina egna bekymmer. Gör dig av med energitjuvarna, säger artiklarna. Tänker du negativt kommer negativa saker att hända dig, säger självhjälpsböckerna. Håller de kritiska rösterna, nej-sägarna och problemhittarna på att rationaliseras bort? Finns det plats kvar för de försiktiga?

För ett år sedan gick jag en kurs i negativt tänkande på ett studieförbund och det är en av de mest positiva saker som jag har gjort. Människor tenderar att rynka på näsan när jag berättar om det. ”En kurs i negativt tänkande… men VARFÖR!?”. Jo, bland annat för den nyansrikedom i mänskligt tänkande och kännande som blottas när hela registret får finnas, och inte bara det ljusa och fräscha. På kursen fanns diverse yrkesgrupper representerade, människor som på olika sätt hade lockats av den ventil som kursen erbjöd, medan de i både arbete och på sin fritid förväntades säga ja och hurra till det mesta.

Ett talande exempel som jag stötte på nyligen rör en person i ett ingenjörsyrke, där personen i fråga har som en av sina arbetsuppgifter att påtala potentiella risker och problem i systemen man arbetar med. Kulturen på arbetsplatsen har dock under de senaste åren gradvis förändrats, och nu befinner sig denna kritiska tänkare plötsligt i en miljö där ingen längre vill höra om potentiella risker och problem. ”Var inte så negativ” sägs det på möten, där man uppmuntras att vara positiv till alla planer och förslag som läggs fram. Så urholkas ett värdefullt och även nödvändigt kritiskt tänkande, med följden att den enskilda medarbetaren trivs sämre samtidigt som arbetsplatsen går miste om kompetens.

En logisk konsekvens av tidsandan, där den som spjärnar emot kallas just ”negativ” vilket ofrånkomligen betraktas som något negativt. Resultatet är ett moment 22 utan vinnare.

På rak arm kan jag komma på ett antal havererade it-projekt, myndighetsskandaler och skenande konsultlösningar där fler pessimister, kritiker och gnälliga olyckskorpar kanske hade kunnat förhindra bollens olycksaliga rullning, till gagn för nästan alla.

På rak arm kan jag komma på ett antal havererade it-projekt, myndighetsskandaler och skenande konsultlösningar där fler pessimister, kritiker och gnälliga olyckskorpar kanske hade kunnat förhindra bollens olycksaliga rullning, till gagn för nästan alla.

Några av diskussionerna på kursen rörde hur negativa tankar både kan hanteras och användas på arbetsplatser. Bland annat i form av så kallad negativ brainstorming, som ett verktyg att prata om exakt allt som kan gå fel. Vad kan det finnas för information i kritiska, rentav negativa, synpunkter i olika projekt? Kanske kan denna information användas för att förebygga problem. Kan den som tillåter sig att tänka lite negativt också se svårigheter i tid, och därmed förbereda sig på att hantera dem? Kanske är det gnällspiken som gör den korrekta och mest kompetenta riskanalysen.

Kloka, väl underbyggda, beslut kräver alltid ett visst mått av negativt tänkande. Jag bor i Göteborg, där ett ständigt (in)aktuellt infrastrukturprojekt, en linbana över älven, fortsätter att utredas till förbannelse medan miljonerna rinner iväg. Den skulle bli både oväntat dyr att bygga och dyr i drift, men det vanliga tycks ha hänt: För mycket tid, energi och pengar är redan investerade, det är för sent att backa. En surkart bland visionärerna hade kanske varit på sin plats. Glädjekalkyler tenderar att inte göra någon särskilt glad i längden.

Agnes Arpi

Publicerad av Agnes Arpi den 2019-06-19 - 10:27  #Krönika