Globaliseringen har många ansikten, både vinnare och förlorare. Vinnarna är flest. Samhällen som stänger gränserna stelnar och blir avstängda från yttervärlden konstaterar, krönikören Lars-Olof Pettersson.

När Hans Rosling avslöjade att svenska studenter var sämre än schimpanser på att förstå den globala utvecklingen var det omtumlande, pikant och kanske lite pinsamt.

I vår självgodhet var det många som inte hade observerat att länder som varit fattiga, med hög barnadödlighet, brist på förnödenheter och kort medellivslängd hade utvecklats och i många fall gått förbi flera av de länder som finns i vår närhet.

Vi kanske börjar lära oss. Tillväxten är snabb i länder präglade av fattigdom. År 2017 hade 39 länder en real tillväxt på över fem procent: tre europeiska, 15 afrikanska och 17 asiatiska länder. Det går snabbt även från låga nivåer att på några år bryta fattigdom. Nycklar till tillväxten heter avreglerade marknader, urbanisering, mekaniserat jordbruk och – framför allt – frihandel!

Globaliseringen har många ansikten, både vinnare och förlorare. Vinnarna är flest. Där finns de allra rikaste i världen. Den rikaste procenten har fått 60 procent mer att röra sig med de senaste 20 åren. Även inkomsterna för dem som befinner sig i mitten av den globala inkomstskalan har ökat med mellan 60 och 80 procent. De verkligt fattiga i världen har fått del av inkomstökningen. Förlorarna är västvärldens medelklass, som förvisso tillhör den rikaste fjärdedelen i världen. Där är det många som har sett inkomsterna minska.

I USA har de fattigaste 90 procenten under 45 års tid inte fått någon realinkomstökning. Där finns industriarbetare i Ohio, Pennsylvania, West Virginia, Michigan och Wisconsin, delstater som alla vanns av Donald Trump i presidentvalet 2016.

”Att stänga gränser, avstå från att delta i den globala konkurrensen är sannolikt den sämsta utvägen när man har tappat i konkurrens. Vi har sett alltför många stelnade samhällen, avstängda från yttervärlden.”

Den amerikanska arbetsmarknaden har i praktiken slitits isär. De välavlönade jobben med stora kompetenskrav har ökat sin andel av arbetsmarknaden, liksom de mest lågkvalificerade jobben. De jobb som har gått förlorade är de som befinner sig i mellanskiktet. Återigen är det dem som tillhör medelklassen som gått förlorande ur de senaste 30 årens utveckling.

Hur vi än vrider och vänder på det så finns det stora förlorande grupper, både om vi använder världskartan och om vi illustrerar det med utvecklingen i USA.

Skyddsnätet i det amerikanska samhället är glesmaskigt. De som faller, faller tungt. Det är inte förvånande att människor som har sett fasaderna på industribyggnaderna flagna, jobben försvinna, hela städer avfolkas och pengarna rinna ur händerna, ställer sitt hopp till den man som lovar göra ”America great again”.

Där populismen går hem, går vettet ut. Frågan som inte ställs är om amerikansk arbetsmarknad varit tillräckligt dynamisk, om man har försummat produktivitetsutveckling, kompetens och innovationer. I stället pekar människor på globaliseringen som orsak till problemen, på osund konkurrens. Då blir svaret isolationism, slutenhet och protektionism. Det leder till en ökenvandring, ett svar som saknar lösning.

Den svenska utvecklingen kontrasterar kraftigt mot den amerikanska. Här har de flesta fått samma förbättring av reallönen det senaste kvartsseklet, bortsett från personer med stora kapitalersättningar som har förbättrat inkomsterna avsevärt mer än andra grupper.

Att stänga gränser, avstå från att delta i den globala konkurrensen är sannolikt den sämsta utvägen när man har tappat i konkurrens. Vi har sett alltför många stelnade samhällen, avstängda från yttervärlden. Där har levnadsvillkoren knappast förbättrats.

Sverige måste gynna innovationer och produktutveckling, hålla hög fart i produktivitetsutvecklingen och satsa resurser på utbildning och kompetensutveckling. Det är endast så som det går att vara globaliseringens vinnare. Det måste finnas utrymme på arbetsmarknaden för jobb med varierande kvalifikationskrav. Alla kan inte bli civilingenjörer, men alla verkstadsarbetare kan bli produktivare genom kompetensutveckling. Alla jobb kan inte skapas inom industrin och alla jobb kan inte kräva hög kompetens. En dynamisk arbetsmarknad där utbud och efterfrågan möts leder till avsevärt fler jobb.

Samtidigt kan vi glädjas om kinesiska bilarbetare, vietnamesiska bönder, thailändska restauranganställda, ghananska hotellreceptionister, brasilianska kaffeplantagearbetare, filippinska textilarbetare och kenyanska skogsarbetare får det allt bättre genom att också de länderna har lyckats förbättra produktionsmetoder och vinna marknadsandelar på världsmarknaden.

Det var så Hans Rosling såg möjligheten för världens fattiga att få en bättre tillvaro. För oss privilegierade, som han trädde dumstruten på, återstår att kavla upp ärmarna och försöka hamra in insikten om världsekonomins förändringar och förutsättningar.

Lars-Olof Pettersson

Publicerad av Lars-Olof Pettersson den 2018-03-07 - 15:00