Dagens stora arbetsmarknadspolitiska problem – den skyhöga arbetslösheten för lågutbildade människor – kräver en återuppbyggnad av den sociala ingenjörskonsten. Rekorddyra extratjänster i kommunal verksamhet är ingen lösning. Det skriver Widar Andersson i en krönika.

Sverige och svensk arbetsmarknad berömde sig en gång i tiden för att vara den sociala ingenjörskonstens förlovade land. Storskaliga institutioner byggdes upp för effektiv skatteinhämtning, för social stabilitet, produktivitet, och för omställningsförmåga. Grunderna för fortsatt välstånd och välfärd säkrades effektivt.

Grundvalarna i ingenjörernas konstruktioner levererar fortfarande produktivitet, hög sysselsättning, goda inkomster och omställning. Uthålligheten beror till stor del på att modellerna gradvis och pragmatiskt har förnyats och anpassats till omvärldens konkurrens. Sverige har öppnats och avreglerats genom sådant som en oberoende riksbank, medlemskap i EU, något sänkta skatter, utländsk konkurrens på hemmamarknader, kvalificerade yrkesutbildningar/yrkeshögskolor, genom arbetskraftsinvandring och genom en oblyg inställning till digitalisering.

När det kommer till dagens stora arbetsmarknadspolitiska problem – den skyhöga arbetslösheten för lågutbildade människor med (i många fall) utomeuropeiska bakgrunder – har dock de sociala ingenjörerna ännu inte kallats in under fanorna. Socialt ingenjörsskap har kanske rentav fallit lite i vanrykte? Det vore i så fall illa. Nedanstående exempel belyser varför:

”Så pass lågproduktiva och enormt kostsamma insatser – dessutom med inbyggda störningar för ordinarie och redan ansträngda verksamheter – känns inte särskilt svensktmodelliga.”

Norrköpings kommun beslutade nyligen att använda 100 miljoner kronor för att sysselsätta 250 personer i så kallade ”extratjänster” inom kommunens omsorgs- och skolverksamheter. De personer som ska rekryteras till de ettåriga extratjänsterna ska enligt kommunen vara ”långtidsarbetslösa” och/eller ”nyanlända”.

Att försöka få folk i arbete är självfallet bättre än att bara passivt skicka ut bidrag. Som Norrköpingsexemplet visar så är det dock tämligen kostsamma arrangemang vi talar om. Enligt Arbetsförmedlingens månadsstatistik för december 2016 så hade 147 000 av de registrerade arbetslösa varit utan arbete i 12 månader eller mer.

Trots att sysselsättningen är rekordstark i Sverige just nu så har gruppen ”arbetslösa mer än 12 månader” ökat med ett par tusen personer sedan 2015. Det indikerar att de långtidsarbetslösa  har mycket allvarliga problem med att bli anställda.

Räknar vi bara rent mekaniskt utifrån Norrköpingsexemplet så skulle det behövas ungefär 60 miljarder kronor för att  under ett år skapa ”extratjänster” för de 147 000 personer som varit arbetslösa i mer än 12 månader.

Så pass lågproduktiva och enormt kostsamma insatser – dessutom med inbyggda störningar för ordinarie och redan ansträngda verksamheter – känns inte särskilt svensktmodelliga. Social ingenjörskonst kan göra stor skillnad.

Att bara vänta och se – utifrån insikten om att många problem löser sig själva om tid bara ges – är inte att rekommendera. Påfrestningarna riskerar att bli alltför stora på vitala delar av samhällsbygget. Att övervältra ansvaret för betydande delar av problemet på arbetsmarknaden är heller ingen framgångsväg. Att krascha flera decenniers framgångsrika fokus på produktivitet vore mycket oklokt.

Som jag ser det så är det minst dåliga att konstruera moderna varianter av Samhall och av AMU, arbetsmarknadsutbildning. Läget kräver bastanta strukturer för utbildning och för skyddat arbete. Att smådutta med snabbspår, statliga praktikanter och med rekorddyra extratjänster duger inte.

Widar Andersson

Publicerad av Widar Andersson den 2017-01-25 - 14:55  #Krönika