Nuförtiden älskar alla partier yrkeshögskolan, fast på olika sätt. Det menar krönikören Stig-Björn Ljunggren, som konstaterar att vi i Sverige har fler högskoleutbildade än någonsin, men att många tyvärr är felutbildade.

När jag tog min doktorsexamen i statsvetenskap kommenterade min mormor något i stil med att ”det vurde väl bättre om han blivit en doktor som man kan ha nytta av…”

Det var några år sedan. Men frågan är om inte mormor är på väg att få rätt. Allt fler börjar tala om att vi behöver yrkesutbildning, inte allmän högskolekompetens.

En förklaring till detta är förstås att högkonjunkturen pressat fram en brist på kvalificerad arbetskraft. Därför får politikerna nu börja skala bort utbildningar som inrättats av arbetsmarknadsskäl.

Högkonjunkturen pressat fram en brist på kvalificerad arbetskraft. Därför får politikerna nu börja skala bort utbildningar som inrättats av arbetsmarknadsskäl.

Partierna säger sig alla nuförtiden älska yrkeshögskolorna. Mantrat är detsamma, yrkesutbildningarna ger nio av tio jobb, de måste växa mer, komma närmare arbetsmarknaden, vara både långsiktiga OCH flexibla, decentraliseras och kvalitetssäkras.

Det saknas inte partiskiljande frågor. De borgerliga vill överlag decentralisera mer och skapa mer tillitsbaserad organisation, medan socialdemokraterna mer värnar om centralstyrning, inte minst därför att de ängslas för att pengarna ska rulla bort.

Och i vårbudgeten så stramar regeringen åt yrkesskolorna något, men troligtvis är det en tillfällig reträtt, för tittar vi på undertexten till partiernas hyllningar av yrkesinriktade skolor är mönstret rätt tydligt: Det är dags att styra över mer resurser från den allmänna akademiska utbildningen till mer specificerade ändamål.

De borgerliga partierna verkar se den matchning som behövs som något som kommer om marknadskrafterna får slå igenom. Incitamentet är höjd lön.

Socialdemokraterna är på den punkten mer oklara. De vill ha mer planering och styrning. Gärna akademiker, men sådana som behövs på arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna talar om ökad yrkesstolthet för att få fler att välja ”yrkeskarriär”. Om den sortens jobb uppvärderas och yrkesskicklighet synliggörs, professionerna stärks, jobben bli tryggare och utvecklande, löser det sig. Kanske någon guldstjärna kan delas ut genom inrättandet av fler legitimationsyrken.

Således. Attraktiviteten i allmän mening ska höjas. Någon pekuniär lön för mödan har Socialdemokraterna svårt att tala om i sina programtexter. Men på den senaste partikongressen talade dock Stefan Löfven ur skägget. Om att behövs mer utbildning behövs också ”att den utbildningen lönar sig, och ger yrken med hög status och goda villkor.”

Korv Ära Trivsel, med andra ord.

Det enda parti jag hittat som tar bladet för munnen och talar om en direkt styrning av utbildningssystemet så att det svarar mot arbetsmarknadens behov är Sverigedemokraterna. De talar om förhöjt studiebidrag, en tusenlapp per månad, till studenter som läser till områden där det finns tydligt kompetensunderskott.

Tittar vi på vad näringslivet vill är de också mer rakt på sak.

Yrkeshögskolan bör växa mer än de akademiska utbildningarna; arbetslivet har haft för lite inflytande över högskoleutbildningarnas utformning; det gör utgå bidrag för att göra speciella rekryteringskampanjer; det är behoven hos arbetsgivarna som ska vara fokus, inte utbildningsanordnarens böjelser.

Från näringslivets håll påpekas också att en av orsakerna till den bristande matchningen på arbetsmarknaden är den relativt låga utbildningspremien. I Sverige ger högre utbildning ett påslag på 25 procents högre lön, lägst i hela OECD, där snittet är 60 procent.

Att det finns ett matchningsproblem är alla överens om.

Det går förvisso att invända mot jämförelser av detta slag. Men att det finns ett matchningsproblem är alla överens om. Och fler börjar hävda att vi i Sverige har högre utbildning erbjudits som en kombination av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och statligt bistånd till människors självförverkligande.

Vi har fler högskoleutbildade än någonsin, men tyvärr är många ”felutbildade” och hamnar därför inte på den plats de kanske föreställde sig när de började sin utbildning. Frågan är om detta leder fram till frustration. Och var tar den vägen?

Kollar vi på nätet vilka yrken som har mörka framtidsutsikter förvånar det ingen. Det är musiker, copywriter och turistguider. Däremot behövs betongarbetare och barnmorskor, kallskänkor och industrilackerare. För att inte tala om drömyrket som vi i det uppväxande släktet hade förra årtusendet: Lokförare och sjuksköterskor!

På hemsidan för komvux-utbildningar (”yrkesvux”) ser vi att det erbjuds utbildning för betongarbetare, administratörer och byggnadsträarbetare och att alla sägs ge stora möjligheter till jobb.

Och när jag söker på mitt eget yrke statsvetare får jag följande svar på komvux-sidan:

”Vi ber om ursäkt men din sökning gav tyvärr inga träffar...”

Varför är jag inte förvånad? Det skulle inte mormor ha varit heller.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2019-04-17 - 09:49  #Kompetensförsörjning #Utbildning #Krönika